Krisen får Manhattans lyxrestauranger att visa ett nytt ansikte. Ett vänligt, men ärligt talat desperat, ansikte.
Det är kris. Ja, jag vet, det behöver inte jag berätta, det är på något vis svårt att missa. Är det något alla avdelningar i alla tidningar är rörande överens om så är det just detta. Krisandet.
Och vad dras det in i under ekonomiska orostider? Lyx och sånt som uppfattas som lyx. Konst. Semesterresor. Och restaurangbesök. Att öppna matställe är nästan alltid ett högriskprojekt, men i dessa tider? Aj.
Det säger sig själv att New York, staden med världens största koncentration börsklippare och lyxrestauranger drabbas först. New York Times har de senaste månaderna fyllts av krisskildringar, inte minst på avdelningen »Dining«, tidigare vikt åt restaurangrecensioner och recept.
Manhattan-ställen med hög svansföring, som för bara ett halvår sedan kunde kosta på sig att snorkigt avvisa gäster och ta kuvertavgifter av fantasiformat, har nu tvingats visa ett nytt ansikte. Låt oss kalla det ett vänligt ansikte. Ärligt talat, ett desperat ansikte.
Att få bord samma kväll även på hippa inneställen är inte samma »helvetiskt förödmjukande« syssla som förr, meddelar New Yorks Time Out-guide. Matsajter som Grub Street kartlägger de dussintals, kanske hundratals, specialerbjudanden som duggar över uteätarna. Vilken vinflaska som helst TILL HALVA PRISET på märkvärdiga finstället wd-50 om man beställer avsmakningsmenyn, jo jag tackar. Och på Compass, på Upper West Side, pågår något restaurangen kallar »hummer-rea«.
Det hela sammanfattas av Times som »en varm, mycket hård kram«. Och av allt att döma har kundkramningen bara börjat. Representationskorten är klippta. Nu är det bröllop, födelsedagsfester och strökunder som gäller.
Förr eller senare vänder ekonomin förstås. Frågan är när. Och vilka restauranger som finns kvar då.
Fast det finns kanske hopp. Hela branschen föddes faktisk ur en kris. Fram till 1789 fanns inte restauranger, bara slabbiga krogar och värdshus. Mästerkockarna arbetade allihop hos adelsfamiljer.
Men efter franska revolutionen blev Paris matmästare, kökspersonal och betjänter arbetslösa. Och tvingades öppna eget. Restaurangen som vi känner den – med meny, kypare, vita dukar och separata bord – föddes.
Kan dagens krisande vara början till något nytt? Och i så fall vad? Det vore onekligen tråkigt om allt detta väsen bara resulterade i ett enda stort hummerrea.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.