Trots stress, orimliga förväntningar och julklappsångest – julen är en högtid man vill träffas på. Det spelar liksom ingen roll att det blir hysteriskt och att man varje annandag bestämmer sig för att nästa jul ska vi skruva ned det lite.
En jul, jag tror det var 1996, bestämde jag och min sambo att vi skulle ha en mysjul, utan krav och förväntningar.
Vi hyrde en stuga i fjällen och bjöd kompisar att komma på juldagen, när de hade firat med sina familjer.
Det blev en bökig resa dit. Var det en sak vi inte var villiga att kompromissa med var det maten. Vi, i 25-årsåldern, fyllde bagageutrymmet med skinka, Janssons, köttbullar, varianter på lax och så kål i alla färger förstås. Det luktade jul i 50 mil.
Och visst blev det mysigt. Det var långkalsonger och vinterlandskap. Och julmat. Jag hade nog aldrig sett Sound of Music på tv om det inte vore för att det inte fanns något annat att göra.
Förra julen blev lite samma sak, men ofrivilligt. Och hemma. Julen är – trots stress, orimliga förväntningar och julklappsångest – en högtid man vill träffas på.
Det spelar liksom ingen roll att det blir hysteriskt och att man varje annandag bestämmer sig för att nästa jul ska vi skruva ned det lite. Så kommer nästa jul och det är samma sak igen.
Det där dåliga samvetet man får för att man är så lyckligt lottad.
I alla fall för många. Julen kan ju vara världens ensammaste högtid för den som ingen har. Det är en annan grej med julen.
Det där dåliga samvetet man får för att man är så lyckligt lottad. Jag säger »man« men jag menar »jag«,
Jag vet inte hur det är för er, men någonstans i all tacksamhet smyger den sig in, den där vetskapen om att för vissa är julen bara en påminnelse om hur jävligt de har det. Det ödmjukar.
