I de stora sammanhangen, de som har avgörande påverkan på miljön, är det fortfarande för komplicerat att bromsa och säga: Stopp, vi tar det från början.
Världen går åt helvete, och jag vet inte hur man ska orka ta in allting. Isar smälter och isbjörnarna svälter. Människor måste lämna sina hem, för de översvämmas när havsnivåerna stiger.
Oktober var onaturligt varmt och jag läser om unga människor som inte vill ha barn, för jorden är en usel plats att födas till.
Samtidigt klimatmöte i Glasgow med makthavare från hela världen. Resultatet blir en kompromiss som knappast ger oss den snabba förändring klimatet behöver. Det är för stort, för politiskt och alldeles för mycket pengar. Det är dyrt att rädda jorden.
Och så står vi där och sorterar smörasken i plast, papp och folie för att dra våra strån till stacken.
Medan vi väljer bort bilen under milen, för en vill ju inte vara skurk.
Så kom en rapport från IPCC, där fossila bränslen, som ju alla VET är en storbov, inte nämns med ett ord. För det vill inte de oljeproducerande länderna.
Medan vi väljer bort bilen under milen, för en vill ju inte vara skurk. Och laddstolpe utanför huset och vegetariskt mer ofta än sällan.
Men i de stora sammanhangen, de som har avgörande påverkan, är det fortfarande för komplicerat att bromsa och säga: Stopp, vi tar det från början.
Jag tänker på mina barn och jorden de ärver, och att det är tur att vi har 45 kvadratmeter stuga uppe på ett berg, där de kan bo när Sverige blivit en ö.
Men det måste finnas hopp. Krafter starkare än tillväxt och pengar. Och så tänker jag på alla som källsorterar, väljer närproducerat och tänker grönt.
Det måste börja någonstans, så varför inte där? Om gräsrötterna ändrar på sig måste kanske politiker och producenter lyssna? Låt oss hoppas.
För som Greta Thunberg sade i en SVT-intervju: Att vinna långsamt är lika med att förlora.
