Jag ansade, stekte, tog tempen, gullade, silade. Och så öste jag. Jag öste och öste. Kalkonen, eller Fågeln som jag kallar den eftersom det låter högtidligare, var en stadig bit.
Anthony Bourdain, stjärnkocken, är omöjlig att missa, som det blir med folk som är på teve och skriver böcker hela tiden. Jag har läst att Bourdain, efter en lång dag i sitt Michelin-märkta restaurangkök, helst av allt äter middag hemma och då gärna takeaway. Typ McDonalds.
Det blir kanske så om man arbetar intensivt med mat. Vem vill ta jobbet med sig hem?
Själv är jag bara amatör, så jag bär tvärtom på en ödesdiger dröm om att laga något vettlöst komplicerat. Jag vill dra i gång ett stort matprojekt, lite som en medelålders vardagsjoggare som får för sig att springa maraton. Varför, undrar omgivningen, det kommer att sluta illa. Du bara sträcker dig!
Låt gå säger jag, då sträcker jag mig väl! (Gastronomiskt sett – jag skulle förstås aldrig drömma om att springa fyra mil. Jag är inte galen.)
Förra helgen blev min köksmara verklighet: en klassisk anglosaxisk helgkalkon till tio pers. Inlindad i baconskivor, med örtsmör omsorgsfullt inpetat under skinnet. Kalkon är en nyttig, mager fågel och det måste givetvis åtgärdas. Tranbärssås kokt ett dygn i förväg. Fyllning av chorizokorv och fläskfärs, tillagas separat. En sås – äkta »gravy« – som tar timmar i sig själv och i princip kräver hemgjord fond, plus förstås skyn från kalkonen. Förrätt och dessert, tillbehör och tilltugg till förbannelse.
I ett restaurangkök är detta förstås vardag. För mig, insåg jag gradvis när kassarna med ingredienser tornade upp sig, var tilltaget mer än bara ett simpelt maraton. Kalkonen blev mitt Mount Everest!
Lite skrämmande för en glad amatör. Eller glad och glad, ibland är jag en rätt vresig amatör. Det finns faktiskt tillfällen – ofta bearnaiserelaterade – när jag blir en ursinnig amatör. SLUTA KLUMPA DIG, SÅS!
Kalkonen, eller Fågeln som jag kallar den eftersom det låter högtidligare, var en stadig bit. Fem kilo. Jag for runt som en virvelvind i köket, ansade, stekte, tog tempen, gullade, silade. Och så öste jag Fågeln. Jag öste och öste.
Blev det gott? Ja, det sa alla snällt, hoppas att det stämde. Själv var jag så utmattad att jag knappt åt en tugga. Men resterna dagen därpå smakade, ja, fågel.
Nästa gång: Biff Wellington! Eller kanske McDonalds. Lite ledbruten är jag.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.