Krönika
Artikel från gamla Hotellrevyn.se

Jag är ett buffémonster

Kajsa Ingemarsson är författare, bland annat till »Små citroner gula«, Sveriges mest sålda pocketbok 2005.

Publicerad 9 februari 2006

Bortsett från att jag aldrig begripit hur man använder en fiskkniv, så tycker jag att jag har rätt hyfsat bordsskick. Jag tuggar inte med öppen mun, slänger inte i mig maten och vickar inte på stolen. Men det finns ett undantag. Ett tillfälle då jag glömmer all uppfostran, all vett och etikett.
Bufféer. Av alla slag, från studentmottagningar till hotellfrukostar.

Vid åsynen av en buffé förvandlas jag till Flickan med svavelstickorna eller möjligen en tidigare inkarnation som svältande skyttegravssoldat. Livrädd att missa något och plötsligt övertygad om att de dukade borden framför mig är min sista chans till ett riktigt mål mat, kastar jag mig över faten. Inte en tillstymmelse till bordsskick. Jag fyller tallriken till bredden. Blandar hejdlöst. Sillar, patéer, rostade grönsaker, mozzarellasallad, salamiskivor och lutfisk. Whatever! Det spelar liksom ingen roll vad det är, bara det är mycket.
Sedan äter jag så fort jag kan, så att jag kan ta om. Jag tar om så många gånger att jag med säkerhet inte orkar äta upp det sista på tallriken. Säkert en dödssynd. Jag kan höra snacket i disken:
»Usch, vad är det för gäster som plockar åt sig ägghalvor med majonnäs och sedan inte äter upp dem!? De borde skämmas!«
Helt rätt. Men det hjälper inte.

En gång var jag bjuden på en kändisfest. Först var det en modevisning, sedan skulle vi få mat.
»Buffé« stod det på inbjudan. Jag plågade mig igenom visningen för att komma till kvällens höjdpunkt.
När faten började ställas fram stod jag först i kön. Så fort det fanns tallrikar att börja lasta på satte jag igång. Målmedvetet. Men jag hann inte långt. Plötsligt stod Mikael Bindefeldt framför mig. Han log stelt och sa att jag fick vänta, att det inte var färdigdukat ännu. Så jag log urskuldande och backade tre steg, men när Bindefeldt vänt ryggen till så slängde jag mig fram igen.

Jag hade väl lyckats fylla tallriken med ett tjugotal kycklingspett (det var det enda de hunnit ställa fram) när festarrangören dök upp igen. Den här gången log han inte. Hörde du inte vad jag sa, snäste han. Du får vänta!
Jag skämdes förstås, såg på honom att jag inte betedde mig som fint folk förväntades. Inte som Pernilla Wahlgren eller Paolo Roberto och de andra som snällt avvaktade att dukningen skulle bli klar.
Usch, så pinsamt! Det ska jag också göra nästa gång.
Undrar förresten om Pernilla vet hur man använder en fiskkniv?

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.

Fråga om jobbet.
99
Vanliga frågor besvarade om allt från arbetslöshet till matavdrag.

@hotellrevyn

Vi finns där du finns
Fråga om jobbet.
99
Vanliga frågor besvarade om allt från arbetslöshet till matavdrag.

Nyheter från Hotell- och restaurangbranschen.

Varje vecka, direkt i din inbox. Hotellrevyns nyhetsbrev.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här