I fjol åkte HRF:are till Serbien för att träffa serbiska fackkollegor i hotell- och restaurangbranschen. På många sätt är fackets utmaningar desamma där som här, men förutsättningarna för fackligt arbete är betydligt sämre, konstaterar de.
Hög arbetslöshet, ekonomisk brottslighet och låga löner. Arbetsmarknaden i Serbien är tuff och utmaningarna för fackförbunden i landet är stora. Sedan några år tillbaka arbetar LO-distriktet i Västsverige och Olof Palme-centret med ett projekt för att stärka deras position, bland annat genom studiebesök och erfarenhetsutbyten. Hittills har en rad svenska fackförbund varit på plats och träffat sina serbiska motsvarigheter. I fjol var det HRF:s tur. Slobodanka Zlatanovic, klubbordförande på Ikea-restaurangen i Karlstad, var en av dem som åkte.
– Det var jätteintressant att se hur de arbetar. Förutsättningarna är helt andra där.
Förra året gjorde Slobodanka två resor till provinsen Vojvodina i norra Serbien, tillsammans med en ombudsman från HRF. På schemat stod seminarium med representanter från fackförbundet SSU, som organiserar hotell- och restauranganställda, och serbiska motsvarigheten till LO, SSSV.
– Vi berättade om hur vi arbetar med kollektivavtal, medlemsvärvning, hur vi når våra medlemmar och vad jag gör som ordförande. Det var sådana saker de ville veta. De berättade om hur de arbetar. De har det ganska svårt, säger Slobodanka.
Fakta: Om projektet
I Serbien finns inte nationella kollektivavtal. I stället är det den lokala klubben på varje arbetsplats som tecknar avtal med arbetsgivaren. På arbetsplatser utan kollektivavtal finns i stället en lagstadgad minimilön som parlamentet beslutat om. Slobodanka säger att ett av de största problemen för det serbiska facket är att de inte alls arbetar politiskt.
– De kan inte vara politiskt aktiva. Men då kan de inte heller förändra något på riktigt. De har det väldigt tufft, men de förtroendevalda tror på det de gör.
Fakta: Facket i Serbien
Det finns en möjligt att det blir en tredje resa för HRF till Serbien inom projektet. Slobodanka skulle gärna åka tillbaka.
– Vi har blivit jättegoda vänner. Förra gången ville vi inte åka hem, vi kände att vi inte var färdiga. Det är väldigt nyttigt för både oss och dem.
