Öltappar och flaskor framför näsan. Dessutom generösa gäster som vill bjuda på ett glas. Möt tre restauranganställda som alla har druckit för mycket.
På Ostindiska Ölkompaniet i Göteborg pustar Simon Larsson ut efter lunchstressen. Han uppskattar den nolltolerans som arbetsgivaren har när det gäller alkoholdrickande på jobbet.
Han säger att gäster ofta vill bjuda honom på en öl.
– Jag har alltid tackat nej. Det är inget svårt beslut, för det vore bättre om de gav pengarna i dricks.
Han vill inte tillbaka till tiden när han började i branschen. Då dracks det både under och efter arbetspassen. Det var sommar och party och han gjorde mer än bara smakade på dryckerna.
– Vi gick ut och drack efter varje arbetspass. Och det kunde bli väldigt mycket, för det fanns en kultur att man behövde andas ut och lugna ner sig innan man gick hem.
Simon säger att alkoholen aldrig har utvecklat sig till ett riktigt gravt problem för honom, men att han närmat sig gränsen för när kroppen får abstinens och behöver en återställare.

Utlandstjänstgöringen i Kosovo för FN fick honom att dra ner på drickandet under 2010.
– Det var inte kutym att dricka och det går ju inte heller när man använder vapen.
När han kom tillbaka till restaurangbranschen hemma i Sverige föll han tillbaka i gamla hjulspår.
Simon förstod inte riskerna på allvar förrän runt 2015 då han drog ner på drickandet en gång för alla.
– Nu blir det max en eller två öl i veckan, säger han.
Jag ansvarar för det här stället och då vill jag vara alert.
Han säger att han fortfarande lockas av farten och fläkten i yrket, av den sociala biten, att kunna ge service.
Då behövs inte alkoholen.
– Jag vill kunna erbjuda en produkt som jag står för, en produkt som kunderna kan njuta av. Jag ansvarar för det här stället och då vill jag vara alert. Jag har skapat mig en karriär, och det har fått mig att trappa ner.
Han vet att det fortfarande dricks i branschen. Simon tror inte att det går att få stopp på drickandet helt.
– Det är mer accepterat inom restaurang än inom andra yrken, och det är lite farligt. Det är ingen som bryr sig om man dricker mycket på en efterfest.
Vägen till mindre drickande i branschen tror han är bättre villkor. Trots att det nu är brist på personal efter pandemin har lönerna och övriga villkor inte blivit bättre. Sedan långt tidigare har dricksen nästan försvunnit eftersom folk numera oftast betalar med kort.
– Om restaurangjobbet accepteras som ett riktigt yrke som man får heder av, om vi kan skapa tryggare anställningar, då tror jag att drickandet kommer att minska.

Einar tog tag i problemet när han blev pappa
Einar Busse är kock på Star Bowling i Göteborg. Här är stämningen uppsluppen, gästerna bowlar och dricker öl om vartannat. Men Einar har inte druckit en droppe alkohol på snart två år.
– Det känns väldigt bra. Jag har blivit lugnare. Det är stressigt för själen att dricka, konstaterar han.

Tidigare ljög Einar för sin fru för att dölja sitt missbruk.
– Jag blev pappa för ett och ett halvt år sedan och det fick mig att ta tag i mitt problem. Gå ut sent och festa mitt i vardagen och komma hem klockan fyra fungerar inte när man har familj.
Einar ger ett lugnt och fokuserat intryck. Han säger att han är en öppen person. Det märks. Man behöver inte dra orden ur honom.
Med de stora mängderna alkohol i kroppen, ofta 20 öl, blev han gränslös och våldsam.
– Jag var kaxig och hamnade i slagsmål med folk. Dagen efter fick jag ångest. Jag mindes inte vad jag hade sagt och gjort.
Einar började dricka alkohol redan som tolvåring tillsammans med äldre killar.
– Vi sprang upp till Skansen Kronan ovanför Haga i Göteborg och satte oss med ett sexpack öl. Samtidigt såg jag hemma hur arg morsan var på farsan som söp.
Om arbetsgivarens ansvar
- Om en anställd fått sin alkoholproblematik diagnostiserad som en sjukdom ska arbetsgivaren anpassa jobbet och upprätta en plan för återgång till arbete.
- Arbetsgivaren är inte skyldig att betala för behandling som någon annan utför, även om många faktiskt gör det. Däremot måste arbetsgivaren möjliggöra för en anställd att få behandling.
- Enligt arbetsmiljölagen är arbetsgivaren skyldig att ”svara för att den företagshälsovård som arbetsförhållandena kräver finns att tillgå.”
- Alla arbetsgivare är skyldiga att ha riktlinjer eller policy för hur man agerar om någon kommer påverkad till jobbet.
En sak som driver Einar att hålla sig nykter är att se hur stolt frun är över honom nu.
– Som barn skämdes jag för farsan. Jag vill inte heller utsätta mina barn för samma skam.
Han lovordar kökschefen som följde med honom när han började gå på möten i det omfattande behandlingsprogrammet.
Han har bara mött positiva reaktioner och stöttning från arbetsgivaren.
– Det svåraste är att erkänna för sig själv att man har problem.
Fortfarande känns det stressigt för honom att sitta på krogen utan en öl i handen. Så han går ut mycket mindre nu än när det blev fyra till fem utekvällar i veckan.
Einar har gått igenom det så kallade tolvstegsprogrammet.
– Nu är jag i steg tolv som man aldrig lämnar, alkoholist är man livet ut, säger Einar naturligt.

Björn åkte till ett behandlingshem
I köket på Star Bowling jobbar också kocken Björn K Stenborg. Han har druckit alkohol dagligen i större delen av sitt vuxna liv. Men nu är det slut. Han har precis varit på behandling en månad i Alingsås och har förlikat sig med att den långa relationen med alkoholen är över.
– Jag känner mig klar med detta. Jag har druckit mina öl och fått tillräckligt med konsekvenser. Hade det varit för fem år sedan hade det inte funkat.
Björn säger att han har mått dåligt på jobbet många gånger när alkoholen har gått ur kroppen. Även om han har velat dricka bort abstinensen, så har han inte gjort det.
Räddningen har varit att han inte känner någon tvekan eller stress över hur han ska utföra arbetet.
Jag måste hålla mig nykter annars blir jag av med jobbet.
Innan han bestämde sig och for till Aleforsstiftelsens behandlingshem i Alingsås drack Björn veckans alla dagar. En ledig dag kunde han hälla i sig 20 öl och en halv flaska sprit. Han säger att när man dricker jämt blir kroppen mer tolerant mot hög och ständig promille.
När han fick nog berättade Björn för arbetsgivaren att han behövde hjälp. Och det fick han. Han varken kunde eller ville laborera med att trappa ner på egen hand.
– Jag visste vilka krav som skulle ställas på mig om jag bad om hjälp. Jag måste hålla mig nykter annars blir jag av med jobbet. Och jag behöver det, att någon ställer krav.
Dags att ta ett första steg?
Han känner sig klarare nu, berättar Björn, mer medveten och har mer energi. Och han känner sig inte orolig för tiden som kommer.
I slutet av oktober var tre av de tolv stegen avklarade och gruppträffar ska pågå ett helt år innan Aleforsstiftelsen släpper taget om honom.
– Jag är inte alls orolig, det känns jättebra. Vi har en väldigt bra kultur på jobbet. Vi får inte dricka på arbetsplatsen om vi har jobbat. Då måste vi gå iväg ett par timmar innan vi kommer tillbaka. Det gör det lättare för alla att avstå alkohol.
– Det svåra är att hitta något som ersätter drickandet. Jag hoppas kunna lägga den tiden på träning, eller att jag tar upp några gamla hobbyer igen.
Att det finns en alkoholkultur i branschen kan Björn skriva under på. Men det är inte hela förklaringen till att han blev beroende.
– Jag var törstig redan innan jag började på restaurang, men branschen har inte underlättat för mig. Det finns många törstiga kockar, konstaterar Björn lakoniskt.