»Nu kan jag andas igen«

Annelie Wessmans barndom var fylld av psykisk misshandel, mobbning och övergrepp. Efter år av förnekelse kraschade hon. Skrivandet och kollegorna på Casino Cosmopol blev räddningen. I mars kom hennes bok ”Jag är Annelie. Bruten tystnad”.

Det verkade länge som om Annelie Wessman hade klarat sig. Hon hade hållit sig till planen: att glömma, gå vidare och vara normal. Hon hade träffat en bra man och fått två fina barn. På jobbet som ordningsvakt på Casino Cosmopol var hon känd som kollegan som alltid ställde upp och alltid skrattade. Planen nu var att hålla i och att livet bara skulle tuffa på. Men så blev det inte.
– Jag började må sämre och sämre. Till slut gick det inte längre, allt föll samman. Jag ville inte leva mer, säger Annelie.

Det som räddade henne var sönerna. Framför allt tanken på att de skulle tvingas leva sitt liv längtandes efter en mamma som inte fanns där. Precis som Annelie själv gjort hela sin uppväxt. Med skillnaden att hennes mamma faktiskt levde. Så hon bad om hjälp – och fick det. Redan samma vecka fick hon träffa en psykolog. Det var för henne som Annelie till slut började berätta.
– Det var första gången jag berättade allt för någon. Allt som jag försökt tränga undan och glömma.

Det hon berättar är fruktansvärt. Det finns inget annat sätt att säga det på. Annelies berättelse handlar om en barndom fylld av psykisk misshandel, mobbning och grova sexuella övergrepp.
– Det pågick så länge jag har minnen. Jag minns ingen annan barndom, säger hon.
De senaste tre åren har Annelie arbetat hårt för att hitta sätt att orka leva med sina trauman. Hon har gått i terapi, och hon har fortsatt att berätta för människor runt omkring sig. Reaktionerna hon har mött är blandade.
– Det har funnits folk som tycker att jag skulle sluta prata om det. Att jag ska vara tyst, inte vara så jobbig. Det gjorde mig jätteledsen.

Det bara rann på. Att skriva var mycket lättare än jag trodde.

Annelie berättade också för några nära kollegor på Casino Cosmopol. Där var reaktionerna helt annorlunda. De lyssnade – och tyckte att hon skulle skriva en bok om sina upplevelser.
– Men jag har ju aldrig skrivit något förut. Så jag sade nej, det kan jag inte. Men de stod på sig. Till sist sade jag okej, jag provar.
Det var på jobbet hon började skriva. Annelie berättar om rasten då hon tog ett spiralblock och satte sig i personalens fikarum. Hon stirrade på pappret framför sig. Och började skriva. Och skrev och skrev och skrev.
– Det bara rann på. Att skriva var mycket lättare än jag trodde, säger hon.

Med de första färdigskrivna sidorna i handen sprang Annelie ner till kollegorna på kasinogolvet.
– Läs, sade jag. Om ni tycker att det är bra så fortsätter jag. Om ni tycker att det är dåligt skriver jag aldrig mer, sade jag. Men de tyckte att det var jättebra.
Samma procedur upprepades sedan varje vecka. Annelie skrev i sitt block på rasten, på pendeltåget, närhelst ett minne kom till henne. På kvällarna renskrev hon på äldsta sonens dator. Kollegorna läste och uppmuntrade. Utan dem hade hon inte skrivit, säger hon.
– Utan dem hade jag aldrig vågat skriva. Jag har så mycket självförakt, ingenting jag har gjort har någonsin dugit. Men av dem fick jag modet att fortsätta.

Det kändes otroligt bra att sätta minnena på papper, för då var de inte fast på insidan längre.

Själva skrivandet fungerade som en sorts bearbetningsprocess av minnen, så tunga att det knappt går att beskriva.
– Det kändes otroligt bra att sätta minnena på papper, för då var de inte fast på insidan längre. Det var befriande. Jag var otroligt lycklig varje gång jag lyckades få ner ett minne på papper, säger hon.
Tanken på att det kanske kunde bli en bok kom ganska tidigt. Annelie säger att hon såg det som sin chans att få berätta sin historia till punkt, utan att någon stoppade henne.
– Det blev ett sätt att få ur mig min berättelse. Har jag skrivit ner den en gång så finns den alltid där, tänkte jag. Ingen kan förminska den eller avbryta mig.

Men hur ger man ut en bok? Annelie säger att hennes ursprungliga plan var att själv bekosta trycket av 100 böcker. En dag på jobbet på kasinot blev hon inkallad till ett vilrum av några av kollegorna. De berättade att de hade haft en insamling för att hjälpa henne få ut boken. De överlämnade 8 000 kronor.
– Det var: wow, de står bakom mig, de backar mig! Den känslan var fantastisk.
Efter att hon skrivit om sitt bokprojekt på Facebook kom nästa glada nyhet. En tidigare jobbarkompis från kasinot, Linda Ghaderi, driver ett eget bokförlag och meddelade med en gång att hon ville ge ut Annelies bok. Det var nästan för bra för att vara sant, säger Annelie.
– Hon nappade direkt. Det kändes som om det var meningen att hon kom i min väg.

I slutet av mars, efter nästan två års arbete, var det äntligen dags. Då kom boken Jag är Annelie. Bruten tystnad från förlaget. Det är en overklig känsla att hålla den i handen, säger Annelie.
– Herregud, man har levt med det så länge och nu har man den här.
Det har inte riktigt landat än.
Omslaget som visar Annelie som liten, i klänning och försiktigt leende mot kameran, har ytterligare en annan kollega på kasinot skapat.

Utan vännerna på Casino Cosmopol hade boken inte blivit av, konstaterar hon.
– Det finns riktiga pärlor på min arbetsplats, vi är verkligen som en familj. Vi har jobbat länge tillsammans och är väldigt, väldigt nära.
Pengarna som kollegorna samlade in, liksom delar av intäkterna från boken, skänker Annelie till organisationen Treskablinoll som arbetar mot sexuella övergrepp mot barn. Organisationens namn bygger på statistik som visar att minst tre barn i varje klass utsätts för övergrepp av något slag.

Annelie hoppas att boken ska vara till nytta i det arbetet.
– Jag vill först av allt visa andra som varit utsatta att de inte är ensamma och att det kan bli bra. Mitt andra mål är att få vuxna att se att det här händer hela tiden, varje dag. Vi måste våga göra något, vi måste ställa oss på barnens sida.

Det var ingen som ställde sig på hennes sida när hon var liten, säger Annelie. De vuxna som fanns runt omkring såg inte eller ville inte se. Eller såg, men orkade inte agera.
– Jag är rätt övertygad om att det fanns folk i skolan eller på lekis som visste. Det fanns så många tecken på att allt inte stod rätt till hemma. Jag hade alltid smutsiga kläder, oborstat hår och ingen matsäck på utflykterna. Men det är besvärligt att agera, man vill inte skapa dålig stämning och vara osams. Så man offrar de här barnen.

Det känns som en lång utandning. Nu kan jag andas igen.

Under arbetet med boken var tanken på att folk skulle läsa om hennes trauman hisnande. Annelie beskriver det som en berg- och dalbana där hon vid flera tillfällen ångrade sig och ville avsluta. För att sedan ta upp arbetet igen. Boken pockade på, som hon säger.
Att den skulle uppröra en del människor omkring henne, det visste hon.
– Jag var livrädd ibland. Men inte nu. Nu känner jag ett lugn. Jag har inte gjort något fel. Jag har rätt att berätta min historia. Jag måste stå upp för lilla Annelie, ingen annan har gjort det.

Ingen har ställts till svars för det Annelie utsattes för som liten. Hon har inte polis­anmält någon. Men hon har försökt få en ursäkt, eller åtminstone en förklaring till varför det skedde. Hon har inte fått något av det, säger Annelie.
– Förut ville jag verkligen ha någonting, vad som helst, men det har aldrig kommit så jag har fått släppa det.
Det spelar inte heller så stor roll längre, säger Annelie. Inte nu när hon har fått ut sin berättelse, oavbruten.
– Nu finns den där för alltid och jag behöver inte bära den ensam längre. Alla som läser boken hjälper mig att bära. Det känns som en lång utandning. Nu kan jag andas igen.