En vän längs vägen

Resenärer som behöver rast, lunchätare hungriga på husmanskost och lokala stammisar som vill umgås. Lekhyttans kök och kiosk har något för alla!

Det är kö ut på trappan. Inne i restaurangen samsas en busslast Ålands­resenärer med lastbilschaufförer, folk från trakten och norrmän.
Servitrisen Lena Bergius tar beställningar i den kombinerade kiosken och kassan. De allra flesta väljer dagens, raggmunk med fläsk.

Men stammisen Kent Sundqvist tar fläsk och löksås. Han var här och åt frukost, åkte och jobbade ett par timmar och är nu tillbaka för lunch.
– Det är bra mat, riktigt hemlagat. Man lägger några kronor här varje månad, säger Kent Sundqvist.
– Äh, säg som det är, du kommer för min skull, skojar Lena Bergius.

Lekhyttans kök och kiosk ligger vid E18 strax utanför Örebro. Det har funnits en kiosk här sedan 1940-talet, men restaurang blev det inte förrän Tiina Luhtala Johansson tog över för sju år sedan.
I dag är det hon som steker raggmunkarna. Det går åt 50 liter smet och 35 kilo fläsk.
– Man luktar hela kvällen och det är ett riktigt grisgöra, så numera har vi bara raggmunk varannan tisdag. Men det är gott, säger Tiina.

Råkar någon komma på fel tisdag blir det besvikelse. Men det finns alltid någon annan hemlagad husmanskost eller nyttig salladsbuffé.
Restaurangen har bordsservering. Gästerna får en nummerlapp och går och sätter sig. Det blir mycket spring upp till övervåningen, sommartid även ut till verandor och innergård. Det känns i knän och rygg, säger Lena Bergius. Men hon stortrivs ändå.
– Vi har en härlig jargong med både gäster och anställda. Det är också skönt med arbetstiderna. Som senast är jag hemma halv tio, på mina gamla jobb kunde det ofta bli två på natten.

När Lena Bergius började på Lekhyttans hade hon 25 års erfarenhet som servitris men var ändå lite orolig för hur det skulle bli.
– Det var så mycket på menyn och man skulle göra mer än bara servera. Stå i kassan, sälja allt från godis till fiskekort. Det blev ju bra, men jag lämnar varmköket till dem som kan och gör bara basic saker som mackor.

Även om det finns både fiskekort och spolarvätska i sortimentet är det en viskning jämfört med på gamla kioskens tid, berättar kallskänkan Monica Borglund som just blivit klar med en smörgåstårta till catering.
– Kiosken var en liten kur bara. Men man kunde fråga Halvar om han hade lite natriumbensoat, och så gick han ner i källaren och kom upp med det.
Monica bor i närheten. Hon arbetade förut deltid och rycker sedan pensionen in vid behov.
Det är Tiina Luhtala Johansson glad för.
– Monica har lärt mig mycket. Hon är rutinerad och kan många rätter som kanske inte är så vanliga i dag, som inkokt lax och pepparrotskött.

När Tiina köpte kiosken hade hon aldrig jobbat på restaurang, hon var sjuksköterska. Men erfarenheterna  från akut och intensivvårdsavdelning kan komma till pass även här.
– Jag är ju van vid ett visst tempo. Och så har jag plåstrat några sår och det händer att kunder kommer hit och frågar om olika krämpor.
Ulla-Britt Andersson jobbade också på akuten, som löneadministratör.
– Jag satt på två tjänster och hade alltid med mig jobb hem. Sedan fick jag en stroke och efter det blev jag mindre stresstålig. Jag sadlade om till restaurangbranschen, jobbade på kafé och gick en utbildning i bakning. Sedan såg jag att Tiina sökte personal. Här kan jag släppa jobbet när jag går hem.

Precis när lunchrusningen klingar av kommer dagens andra Ålandsbuss, i dag fylld med reseledare för PRO-föreningar. Andra dagar kan resenärerna vara yngre, det beror på vilka artister som spelar på båtarna.
När Ålandsfolket fått sina smörgåsar med en öl eller ett glas vin rullar Sayed Darwisch in diskvagnarna. Som de flesta andra på Lekhyttans har han flera uppgifter. Tidigare i dag serverade han och bättrade på färgen på en dörr.
– Jag gör allt som behövs. Det är bra här, en bra chef, säger Sayed.

Kocken Anette Aureliusdotter gör sig redo för att ta över vid stekbordet.
– Jag älskar att laga mat och drömde om att bli kock redan som tolvåring.
Drömmen förverkligades när hon för några år sedan blev arbetslös från jobbet som ytbehandlare och målare på verkstad. Hon tjatade till sig en kockutbildning och fick jobb på Lekhyttans.
– Men jag ska sluta. De ringde från gamla jobbet. Det jobbet är inte lika tungt och så har vi det här med ekonomin. Jag fyller 60 nästa år och vill spara pengar till pensionen. Men Tiina har sagt att om jag blir arbetslös igen får jag komma tillbaka.
– Va, har jag sagt det, säger Tiina och ger Anette en kram.

Senare på eftermiddagen blir det à la carte och kvällens husmans. Lastbilschaufförerna och stamgästerna från trakten kommer. Stammisarna har sina favoritplatser, och om platserna är upptagna byter de bord så fort det blir ledigt.
– Det är karlar som kommer hit vid fyratiden och sedan sitter kvar till framåt kvällen. Vi brukar säga att det är tur att Lekhyttans finns så att de har någonstans att vara. Vi är lite fritidsgård, säger Lena Bergius.