De anställdas eget hotell

I centrala Buenos Aires ligger hotell Bauen. I snart tio år har de anställda drivit hotellet som ett kooperativ. De bröt sig in för att rädda det de kunde när ägaren stack efter den argentinska ekonomins kollaps. Snart kan de vinna rätten till hotellet -- eller kastas ut.

Hotell Bauens lobby har något sovjetiskt över sig. Kanske är det de bruna nyanserna. Eller att fem ­anställda trängs sysslolösa bakom receptionsdisken, medan en vakt sitter på en barpall i ­uppknäppt skjorta och ler åt ett sms.
Sömmerskan Arminda Palacios Martinez, 76 år, knuffar upp glasdörren med axeln och hasar andfådd in överlastad med kassar. Hon har handlat tyg åt sig själv. Just nu köps i princip ingenting in till hotellet. Ett vräkningshot ligger som en blöt filt över allt.
Arminda Palacios Martinez är en av de pensionärer som fortsätter arbeta, och en av de anställda som varit med längst, sedan hotellet invigdes inför Argentinas fotbolls-VM 1978.
– Det var ett av stans första lyxhotell. Då fick vi alla gardiner och draperier special­vävda. Sedan började allt bytas ut mot ­billigare tyger. På slutet fick vi bara lappa och laga.

Den 28 december 2001 var konkursen ett faktum. Flera kooperativmedlemmar berättar om hur lastbilar kom på nätterna månaderna innan och hämtade tv-apparater och madrasser. Tillgångar som borde ha sålts för att betala enorma skulder: till leverantörer, till staten för lån och skatter, och till de ­anställda som inte hade fått lön på månader.
Många hävdar att konkursen i själva verket var ett sätt för ägaren att göra sig av med företagets skulder i röran efter att landets ekonomi kollapsat.
– Efter alla år kastade de ut oss på gatan utan en peso, utan något erkännande. Jag hade sett ägarens barn och barnbarn växa upp. Men de gjorde inget undantag för mig. Det är en stor ilska i mitt liv, säger Arminda Palacios Martinez.
Många är också fortfarande arga på facket, som inte lyckades göra någonting. I dag finns ingen facklig organisering på Bauen.

Ett drygt år efter konkursen började några av de före detta anställda diskutera att ockupera det övergivna hotellet, inspirerade av en våg av »återtagna« arbetsplatser i spåren av pesokraschen.
När Argentina ställde in betalningarna av sina utlandsskulder och frikopplade peson från dollarn störtdök den lokala ­valutan. Besparingar blev värdelösa, många för­lorade sina jobb. Bauens ägare var inte ensam om att överge sitt företag. Flera fabriker intogs av arbetarna som fortsatte produktionen för att rädda sina jobb.
Den 20 mars 2003 gick runt hundra före detta anställda in genom garaget och förbi vakterna, samma väg som vanligt.
– Jag drog upp huvudströmbrytaren – och ljuset tändes. Otroligt nog fungerade vatten och gas också, säger Diego Ruarte, 37, i dag en av Bauens informatörer.
– Men det var helt tomt, förutom råttor, kackerlackor och fladdermöss. Många grät.

Syftet med ockupationen var att skydda konkursboets resterande tillgångar från utförsäljning för att ha en chans att få ut något av de obetalda lönerna. Med det argumentet lyckades de länge undgå vräkningsbeslut.
Gradvis började de rusta upp hotellet.
Mötesrum lånades ut till andra ­kooperativ i utbyte mot målarfärg eller verktyg. Bauen blev snabbt ett centrum för de spirande sociala rörelserna.
– Det blev självklart från början att göra som många andra återtagna företag och starta ett kooperativ, säger Diego Ruarte. 
Än i dag byter Bauen boende mot material och tjänster, tar beslut på stormöten, och lägger stor vikt vid opinionsbildning.
– Innan tillhörde vi i hotellbranschen övre medelklassen. Jag tittade inte åt fattiga på gatan. Nu kämpar vi för jämlikhet och inkludering av alla sorters människor på arbetsmarknaden, säger Diego Ruarte.
En stor del av omsättningen kommer från kunder som stödjer Bauen ideologiskt, som center-vänsterregeringen och dess myndigheter. Men kooperativet är inte ­laglig ägare till hotellet och kan därför inte få tag i pengar till investeringar.
Nästan alla intäkter går till lönerna, som är runt hälften mot jämförbara arbets­platser, cirka 3 500 kronor i månaden. Det finns inga garantier för att investeringarna av arbete och privata pengar någonsin kommer att erkännas.


Ett domstolsbeslut om vräkning från 2007 har inte verkställts, men blir ett allt större hot. Den tidigare ägaren kräver tillbaka hotellet. Kooperativet vill att staten som största fordringsägare ska ta över ­hotellet. Saken avgörs troligen i år i flera parallella domstolsprocesser. 
– Jag försöker att inte oroa mig. För­lorar vi så får vi hitta andra jobb, säger hotell­städerskan Marcela Blanca, 24.
Hon ger sonen Santino bröstet och ser ut över gryningsstaden från våning 18, där dagens städpass börjar.
De runt 7 000 kronor som hon och hennes man tjänar räcker inte till att betala förskola. Så Santino är först med sin mamma, sedan ett par timmar hos en av de familjer som bor i rummen på den avstängda våning fem, och sedan med sin pappa som jobbar i konferens­utrymmena.
– Vi hade aldrig fått ta med honom på ett vanligt företag. Innan jobbade jag på en pizzeria. Det var bättre betalt, men här hjälper vi varandra, tar alla beslut gemensamt och lär oss att sköta ett företag. Hotellet är vårt. 

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.