Bennys bilder har budskap

Konstnären Benny Cruz gillar restaurangbranschen. Dels för att den är demokratisk, alla får en chans oavsett bakgrund. Men mest för att den tillåter honom att syssla med det han älskar mest: måleriet.

HRF-medlemmen Benny Cruz har provat de flesta restaurangyrken. Men om sanningen ska fram så är det inget av dem som på riktigt fångat hans hjärta. Det är redan fast i konsten.
– Restaurangbranschen är bra på många sätt. Alla har en chans på jobb. Men jag är konstnär först och främst, säger Benny.
Mest gillar han att måla. Och framför allt på väggar. Benny är muralmålare, en av de få verksamma i Sverige. Just nu sitter vi framför ett av hans verk, en väggmålning på Stadsbiblioteket i Göteborg.
– För mig känns det viktigt att konsten är tillgänglig för alla. Jag gillar att den kan skapa mötesplatser för människor som annars inte hade träffats.
Uppdraget här var att göra något speciellt av bibliotekets schackrum. En trist plats inklämd mellan toaletterna och kapprummet, möblerad med ett tiotal slitna små spelbord och med samma trogna spelare varje dag. Schackgubbarna, säger Benny kärleksfullt.
– De blev jätteglada när de fick höra att jag skulle måla här. De tyckte att det var roligt att rummet fick ett värde.
För tillfället väntar alla bord på spelare. Två av dem har Benny dock ockuperat med sina färgburkar, penslar och inspirationsbilder. Inga färdiga skisser eftersom målningarna brukar växa fram själva.
– Jag har ofta en grundidé om hur det ska bli, men sedan förändras de.

Så har det också varit med målningen framför oss. Motivet är en grupp kvinnor som bär på ett stenblock i en mörk och hård storstad.
– Stenen representerar vår trosuppfattning eller verklighetsbild. När stenen spricker ställs vi inför prövningar som vi försöker klara av. Jag vill visa att det alltid finns hopp, en andra chans. Det är värt att kämpa.
I Bennys målningar finns alltid ett budskap. Ofta handlar det om solidaritet, medmänsklighet och allas lika värde.
– Jag tänker mycket på orättvisor. Att vi blir mer och mer egoistiska, mot varandra och mot andra varelser. Se som vi behandlar djur, till exempel, säger Benny och tillägger samtidigt att han inte vill att hans konstverk ska ses som politiska utspel.
– Jag vill inte tvinga på någon mina politiska åsikter. Det har vi politiker till.

En äldre man hänger av sig en sliten ullrock och slår sig ner vid ett av borden. Sen sitter han tyst, blickandes ut i tomma intet. Benny berättar att anledningen till att han valt att måla kvinnor är att spelarna här är nästan enbart män.
– Det behövs jämnvikt. Dessutom är ju drottningen den mäktigaste schackpjäsen.
Men när spelarna själva fick välja något att addera till målningen, så föll valet just på en man. En bild av en vän till dem som nyligen gått bort.
– Men i stället bad jag dem tänka ut en symbol för honom som jag kan måla in.  
Benny är nästan helt självlärd. I Sverige finns få utbildningar i just muralmålning, i stället är det övning som gäller. Men det är svårt att få till.
– I Sverige är vi ganska konservativa när det gäller offentliga målningar. Utomlands är det mycket vanligare, som i Spanien eller i Chile, som mina föräldrar kommer ifrån.
För att öka intresset för konstformen jobbar Benny även med en sajt där han dokumenterar Göteborgs bortglömda målningar.
– Det är viktigt för mig att jobba för att främja muralmålningen. Annars kan jag nästan lika gärna lägga av.

Ytterligare en spelare kommer in, denna yngre och med keps. Med en nick slår han sig ner hos den andre och under tystnad riggar de schackbordet. Snart får de sällskap av fler spelare.
Benny säger att förmiddagarna är bästa tiden för honom att måla, för då stör han ingen. Just nu är han lite stressad. Ett brutet revben har försenat processen, och dessutom kan Benny inte måla alla dagar. Just nu jobbar han inte i restaurangbranschen, utan har en projektanställning som utställningsvärd. I april förra året trillade han på väg till jobbet som köksbiträde och bröt benet, samma som han brutit ett år tidigare. Skadorna ville inte läka, så läkarna rådde honom helt enkelt att hitta ett annat jobb.
– Så nu visar jag konst för skolklasser. Det är också kul, men ger mig inte lika mycket tid att måla.
Innan mars är slut ska målningen vara klar. Då blir det vernissage, och naturligtvis är schackgubbarna bjudna.
– Då ska jag bjuda dem allihop på salta pinnar och cider.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.