”Det kostar att arbeta i Sverige” sa arbetsgivaren och begärde flera tusen av mannens lön. Hans höggravida fru skulle dessutom arbeta gratis. Det är bara en bråkdel av det som paret från Pakistan utsattes för.
De var så glada i början. Han hade fått jobb på en restaurang i Göteborg. Nu skulle hon också få det.
När hon kom från Pakistan hade hon med sig sötsaker som tack till ägaren.
Familjen skulle återförenas, hon, han och den ettårige sonen.
Han hade kommit till Sverige för att studera och jobbade vid sidan av för att försörja sig.
De var universitetsutbildade, han i it och bokföring, hon i urdu och litteratur.
Nu sitter de i ett mötesrum hos Hotell- och restaurangfacket i Göteborg, sida vid sida, med en pappersbunt framför sig på bordet.
Här har de haft många möten med ombudsmannen Marie Birgersson. Att de alls har kontakt med facket är en slump.
Det var någon som berättade att facket kunde hjälpa till om man blev av med jobbet.
– Då trodde vi att det var som en arbetsförmedling, att facket skulle ordna ett nytt jobb, berättar mannen som då valde att gå med i HRF.
”Sa att jag var väldigt dyr”
Han arbetade som köksbiträde på restaurangen, långa arbetspass till låg lön.
Men det var först när han begärde att få papper som underlag för att söka permanent uppehållstillstånd som det blev riktigt ohållbart.
Två dagar innan deadline för att skicka in kontrakt och lönebesked kallades han in på chefens kontor.
– Han sa att jag var väldigt dyr. Han behövde betala 10 000 till regeringen. Det kunde han göra om både jag och min fru arbetade 12 timmar och om jag betalade tillbaka 5 000 av lönen kontant varje månad.
Vi tänkte att det kanske var normalt här.
De började arbeta sina pass.
– Jag städade två restauranger, båda med två våningar. Sedan skar jag sallad i köket, gjorde bröd och diskade, berättar hon.
De fick ingen semester, inte ledigt på röda dagar. Hon fick ingen lön och hade inget anställningsavtal. För att kunna ta hand om sitt barn gick de omlott.
De lånade pengar från vänner och släktingar för att kunna betala arbetsgivaren. Chefen sa att så här fungerade det i Sverige.
– Vi tänkte att det kanske var normalt här, säger hon.
”Spring ut genom andra dörren”
Samtidigt fick de höra att det var bäst att de inte berättade om sina jobb för någon, om de skulle ha chans att stanna.
Om någon myndighet skulle komma till restaurangen för kontroll var det viktigt att hon inte visade sig.
– ”Tala inte med dem, spring ut genom andra dörren”, sa de.
Det hela gick inte ihop för henne.
– Jag sa till min man att om det är normalt att ha det så här, varför ska jag dölja det?
Hon blev gravid, och fortsatte att jobba lika mycket. Samma tunga jobb, samma tidiga start på dagen. Klockan 04 gav hon sig av hemifrån utan att ha hunnit äta.
Hos mödravården undrade de varför hon och babyn inte gick upp i vikt som de borde.
– De frågade om mina rutiner. Jag sa ingenting om hur jag jobbade, för jag var rädd att det skulle ställa till det med jobbet.
Hon börjar ifrågasätta
Men till slut kom hon till en gräns.
– Jag kände att antingen blir det en förändring eller så orkar jag inte mer, jag gör slut på mitt liv.
När hon sa till ägaren att hon skulle gå till polisen om inget hände gick han med på att hon skulle slippa jobba två månader.
Ledigheten gjorde att hon kunde börja på SFI. Där lärde hon känna personer som kunde det svenska systemet bättre än hon.
Samtidigt hade hon börjat ställa frågor till sina grannar.
– Vi satt och åt på gården och barnen lekte. Jag frågade vad de tjänade, hur länge de arbetade.
Ändå blev lönen en överraskning när hon lyckades få ett annat jobb.
– Jag tjänade 130 kronor i timmen, min man fick motsvarande 10 kronor efter det han betalat extra till arbetsgivaren.
I dag har de båda nya restaurangjobb, hos arbetsgivare med kollektivavtal. Allt är inte perfekt där heller, men mycket bättre.
De visste att barnen var vår prioritet.
Men det tog inte slut ens när de lämnat sin tidigare arbetsplats.
De har blivit anonymt anmälda till socialtjänsten, Migrationsverket och Skatteverket.
Varken de eller facket hyser något tvivel om vem det är som ligger bakom anmälningarna.
– De sa att det kommit en anmälan om att vi inte kunde ta hand om våra barn.
Socialtjänsten, som alltid är skyldig att utreda orosanmälningar, hade inga anmärkningar.
– Arbetsgivaren visste att barnen var vår prioritet. Det var då jag bestämde att jag ville ge igen och berätta vad som hänt. Innan tänkte jag att nu hade vi jobb och kunde släppa det, säger hon.
Hälsoproblemen är kvar
I slutet av juni hade han de 48 lönebesked som krävs för ansökan om permanent uppehållstillstånd. Han är huvudsökande, hon medsökande.
De är djupt skuldsatta.
– Vi har arbetat hårt flera år och har fortfarande inte tillräckligt med pengar. Det som räknas nu är barnen, att det ska bli bra för dem på sikt. Får vi uppehållstillstånd blir det som en belöning för att ha kämpat så. Då kan vi kanske glömma de dåliga minnena, säger hon.
Själv känner hon av sviterna efter att ha jobbat så hårt, även under graviditeten.
– Jag har problem med magen och ryggen. Mina blodvärden är dåliga. Och vårt barn väger fortfarande för lite.