Vart barnen ska ta vägen efter skolan måste åter bli en fråga om samhällsansvar.
2012-09-20 Texten är uppdaterad med följande korrigering: Olof Palmes tal om jämställdhet hölls på partikongressen 1972, och inte när han valdes 1969.
Utan barnomsorg, inget liv utanför hemmet. »Ropen skalla – Daghem åt alla!« Så resonerade kvinnorörelsen på 1970-talet. Det var en tid då arbetsmarknaden skrek efter arbetskraft. Det sammanföll med att allt fler kvinnor ville studera och jobba, för att bli ekonomiskt självständiga. Och fria.
Men vem skulle ta hand om de gamla och barnen om kvinnor började arbeta utanför det egna hemmet?
Välfärden, menade de plakatbärande 70-talsfeministerna. Den är en förutsättning för kvinnors frihet. En välfungerande barn- och äldreomsorg är nödvändig, liksom exempelvis bostadsbidrag för att stärka den ensamstående förälderns ekonomi. Tillsammans med ett utbyggt socialt försäkringssystem med sjuk- och arbetslöshetsförsäkring kommer välfärden stärka inte bara kvinnor och män, utan också hela samhället.
Olof Palme plockade upp hela idén om att jämställdheten var en nödvändighet om vi vill vara ett modernt och demokratiskt land. På partikongressen 1972 handlade hans tal om samhällelig förändring för att stärka och släppa fram kvinnor.
I dag ställs frågan om jämställdheten och välfärden på nytt.
Hur påverkas kvinnor av den politik som till exempel säger att sjukförsäkringar enbart ska gälla en begränsad tid? Hur påverkas jämställdheten av att äldreomsorgen inte räcker? Vad händer med jämställdheten när det inte finns fritids för barnen efter skolan men lösningen som erbjuds heter privat läxläsning bekostad med skattemedel?
En konsekvens är att kvinnor som har ekonomiskt utrymme i större utsträckning börjar att arbeta deltid. Och då förlorar de både inkomst och pension. För de kvinnor som redan har låga löner eller ofrivilliga
deltider, som till exempel många av HRF:s medlemmar, kan det vara en omöjlighet att gå ner i tid. Vart barnen ska ta vägen efter skolan måste åter blir en fråga om samhällsansvar.
De långtidssjukskrivna, som pekas ut som en kostnad och ett samhällsproblem, består till stor del av kvinnor. Kvinnor som har haft slitsamma jobb och tagit hand om barn och hem. De familjer som pekas ut som systemutnyttjare består till stor del av ensamstående mammor som arbetar till låga löner.
Vad händer med jämställdheten när sjukdom, arbetslöshet och ekonomisk utsatthet allt mer ses som individens ansvar? Nattisreformen som regeringen sjösatte nyligen är nödvändig, men tunn i sammanhanget.
Jämställdheten är fortfarande en fråga om demokrati och lika rättigheter. Det är dags att åter sätta frågan om välfärden och kvinnors plats i samhällsekonomin i politikens mitt.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.