I 100 år har fackligt engagerade kämpat för att förbättra arbetsvillkoren för hotell- och restaurangbranschens anställda. Dags att luta sig tillbaka? Knappast.
Tänk dig att du har en chef som har rätt att slå dig när han känner för det, ingen garanterad lön och dessutom arbetsdagar som kan vara precis hur långa som helst. Arbetsgivaren drar också pengar från din lön för glas du råkat slå sönder – oavsett om du gjort det eller inte. Lägg därtill svält, hungerkravaller och krig i Europa. Där har du Sverige för 100 år sedan.
Låter det hopplöst? Det tyckte inte ett gäng arbetare i hotell- och restaurangbranschen som beslutade sig för att gå ihop och kräva bättre villkor. De gjorde som flera andra yrkesgrupper redan hade gjort, de bildade en fackförening. På ett möte som hölls i Göteborg på vårkanten 1918 grundade de Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund. I dag Hotell- och restaurangfacket.
Utan de fackliga pionjärernas mod och insatser hade det inte varit möjligt.
Med åren kom de fackliga segrarna som kollektivavtalen, reglerade löner och arbetstid, lagstadgad semester och medbestämmandelagen. Sådant som vi i dag tar för givet. Utan de fackliga pionjärernas mod och insatser hade det inte varit möjligt. Men det betyder inte att vi kan luta oss tillbaka och tro att allt är lugnt. Så sent som i avtalsrörelsen förra året försökte arbetsgivare kartlägga vilka som var medlemmar i facket. Och vi på Hotellrevyn möter medlemmar som inte vågar vara med i tidningen, eftersom de är rädda för chefen.
Vi vet att det finns anställda i branschen som utnyttjas och jobbar under usla villkor än i dag. Men vi vet också att det är många som får hjälp av facket. Att det finns HRF:are som lägger ner massor av tid och kraft för att stötta sina kamrater. Och även i dag kräver det fackliga arbetet mod. Precis som för 100 år sedan.
