Kocken Linn Söderström om sin relation till tävlingar och om "Förväntnings- och kravteorin” – att det som tjej i princip inte finns något värre än att försöka sig på någonting och misslyckas.
Mat, musik, konst, dans – kan man tävla i det? Vi har diskuterat sedan Dackefejden och svaret är ja, det kan man. Man kan tävla i vad som helst och det ska helst sändas i tv. Och diskuteras efteråt.
Själv har jag en väldigt speciell relation till tävling. Jag brukar säga att jag inte har det i mig. Jag hittar på olika undanflykter varför en viss tävling är dålig, för att intala mig själv att det där med att tävla inte är något för mig.
Samtidigt tävlar jag mot mig själv i exakt allt som jag vet att jag redan är bra på. Det kan alltid bli bättre, snabbare, effektivare eller snyggare. Och så har jag nyligen tävlat i en av landets största tv-sända tävlingar, Kockarnas kamp.
Många skulle säga att det är en av de svåraste tävlingarna att vara med i. Inte på samma sätt som Årets kock eller Bocuse. Men det är många kockar som bävar för den där tävlingen eller aldrig ens skulle ställa upp.
På ett sätt har de rätt. Den typen av press är bland det sjukaste jag varit med om. Men jag klarade av den, och kom trea.
Ändå skulle jag inte säga att jag är en tävlingsmänniska. För en äkta tävlingsmänniska är bra på själva formen tävling. De vet hur man tänker mentalt. Sådana som jag är bara medgångssupportrar av oss själva. Går det dåligt så går det dåligt och det finns ingen återvändo när man hamnat snett.
Det finns en förklaring till det här, som jag nu motvilligt kommer dela med mig av.
Som ung kvinna i en mansdominerad bransch får jag ofta försöka hitta lösningar eller förklaringar på ojämställdheten i branschen. Det är oerhört tröttsamt, men jag tror att det finns en grej som gör att fler kvinnor inte ser sig som riktiga tävlingsmänniskor.
Vi kan kalla den Förväntnings- och kravteorin. Den lyder: Som tjej finns det i princip inget värre än att försöka sig på någonting och misslyckas. Det är mycket bättre att inte försöka.
Teorin är som en tyst överenskommelse som vi alla mer eller mindre delar och är förstås fullkomligt vansinnig. Så nu tycker jag att vi härmed slutar reproducera den omedelbums!
