”För att en kärlekshistoria ska bli mer än en sommarflirt måste det ju finnas något djupare, det vet vi alla. Och det finns mycket djup och många nivåer i min och restaurangkökets relation.”
Jag skulle inte säga att jag kände mig utanför, mobbad eller rotlös som barn. Men när jag i mellanstadiet för första gången hade prao på en lunchrestaurang kände jag mig normal, som en i gänget, och hemma på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare i mitt inte så långa liv. Det låter udda, att som tionånting trivas så bra med att steka 500 pannkakor i stekbord, städa kök från golv till tak och dra grova skämt. Så här i efterhand kan man så klart också diskutera lämpligheten i det hela, främst det där om de grova skämten.
Men det är ju så det är med kärlek, den går inte att förklara och ibland är den inte helt lämplig.
För att en kärlekshistoria ska bli mer än en sommarflirt måste det ju finnas något djupare, det vet vi alla. Och det finns mycket djup och många nivåer i min och restaurangkökets relation. Det ska ni veta.
Förutom den där första känslan av hemmahörande, så gav mina första år i branschen en massa annat fint. Trygghet, utmaningar, utveckling, resor, kreativitet, stabilitet och en extrafamilj i kollegorna. Jag lärde mig nya saker hela tiden och jag blev bekräftad på ett sätt som ingen annan partner hittills kunnat bekräfta mig.
Efter några år gav mig bekräftelsen av att känna mig bra på mitt jobb, att vara kreativt okreativ som bara en kock kan och att vara en del i köksfamiljen, inte tillräckligt.
Jag saknade det som vissa kallar för ett liv. Eller någon ny utmaning som var mer socialt eller intellektuellt inriktad. Jag försökte på olika sätt komplettera kockjobbet med annat. Middagsklubbar, eget företag, studier, tävlingar, semester, träning, radio- och tv-program och andra kärleksrelationer.
Men sidoprojekten fungerade som en språngbräda tillbaka till min gamla kärlek: köket och maten. På vägen har jag lärt mig att det här med monogama relationer kanske är överskattat, men att man aldrig ska ta det man har för givet.
Nu är mina band till restaurangköket starkare än någonsin och jag vet att vi kommer att åstadkomma stordåd tillsammans. Tills döden skiljer oss åt.
