Krönika
Artikel från gamla Hotellrevyn.se

Skylla sig själv?

Publicerad 1 april 2003

För några år sedan hade vi en intensiv debatt här i Sverige om kvinnor som råkar ut för våldtäkt. Under ytan i synen på brottet, låg att kvinnan som råkade ut för våld, till stor del får skylla sig själv. Hon hade för korta kjolar eller hade hon kanske druckit. Definitivt var hon på fel plats, i en olämplig miljö och dit hade hon begivit sig alldeles frivilligt. Jag kommer att tänka på det här när jag sitter i ABF-huset i Stockholm och hör Kaa Eneberg berätta om sin bok Tvingade till tystnad som handlar om de svenskar som reste till Sovjetunionen på 1930-talet. Många blev avrättade, andra hamnade i fångläger. De flesta hade kvar sina svenska pass och kom tillbaka till hemlandet. Men där vågade eller ville de inte prata om alla hemskheter i Sovjet. Kaa Enebergs avslöjanden är sensationella. Svenska medborgare blev avrättade i främmande land eller placerade i fångläger.

Varför har vi inte känt till detta tidigare? Och varför har det inte blivit mer uppståndelse sedan Kaa Eneberg skrev om saken, först i Dagens Nyheter förra året och nu i boken? Jämför med andra försvunna svenskar. Raoul Wallenberg har varit förstasidesstoff över hela världen. Han försvann i Ungern under andra världskriget, fördes till Moskva och har aldrig återfunnits. Raoul Wallenberg kom från en inflytelserik familj som aldrig gav upp kampen för att få klarhet i hans öde. UD tvingades, till en början motvilligt, att engagera sig. Dagmar Hagelin försvann i Argentina under diktaturtiden. Hennes pappa kämpade ursinnigt för att få klarhet i sin dotters öde, skrev i tidningar och vände sig till svenska UD. Till slut fick han veta, dottern var mördad av militären. Vilken uppbackning hade de försvunna Sovjetsvenskarna? Nästan ingen. Familjerna var troende kommunister och förteg allt som kunde vara negativt för det stora landet i öster. Några få vände sig till UD för att få hjälp att hitta sina familjemedlemmar. Den kommunistiska pressen, som säkert kände till vad som hände, valde att tro på anklagelserna om att de försvunna var sovjetstatens och den rätta vägens fiender. Övrig press skrev om terrorn i Sovjet i allmänna ordalag, men det heta personliga engagemanget för försvunna svenskar saknades. Det var ju bara arbetare, kommunister, som frivilligt rest till sitt drömland. Hade de inte sig själva att skylla?

Kaa Eneberg har gjort en pionjärinsats när hon har forskat i arkiven och kartlagt de försvunna svenskarnas öden i Sovjetunionen. Då det gäller behandlingen av dem som kom tillbaka har hon ännu bara skrapat på ytan. Varför teg de själva så länge? Och de som inte teg, varför blev de inte trodda? Några av deras barn och barnbarn kallar sig själva ?Stalinbarn?. De berättar nu om tystnaden inom familjen. Boken väcker också tankar kring vad som är tabu att tala om under olika tidsepoker. Sex och våld under en tid, politisk tro och besvikelse under en annan. Och kan man inom till exempel massmedia verkligen ha den uppfattningen att offer för ett brott har sig själv att skylla ? så att man är tyst såvida det inte finns en politisk poäng för dagen i att skriva om det?

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.

Fråga om jobbet.
99
Vanliga frågor besvarade om allt från arbetslöshet till matavdrag.

@hotellrevyn

Vi finns där du finns
Fråga om jobbet.
99
Vanliga frågor besvarade om allt från arbetslöshet till matavdrag.

Nyheter från Hotell- och restaurangbranschen.

Varje vecka, direkt i din inbox. Hotellrevyns nyhetsbrev.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här