Det är inte bara migrationspolitiken som riskerar att kasta oss 50 år tillbaka i tiden. Även i frågor som rör jämställdhet och arbetares rättigheter går vi en dyster framtid till mötes.
Man mår som man förtjänar sägs det. Jag mår lite illa och vet inte om jag tycker att vi förtjänar det här. Sverige håller på att bli väldigt väldigt kallt. Och det beror inte på elpriset.
När den nya regeringens politik tar form är det inte medmänsklighet och solidaritet som står högst i kurs. Nu är det tuffare tag.
Det är inte bara migrationspolitiken som riskerar att kasta oss 50 år tillbaka i tiden. Även i frågor som rör jämställdhet och arbetares rättigheter går vi en dyster framtid till mötes.
Avskaffa diskrimineringslagen, säger SD:s Richard Jomshof. Snälla gör inte det, säger jag. Snälla tvinga oss inte tillbaka till en tid när vi fick slåss för mer medbestämmande, mer trygghet och mer jämlikhet. Ska vi behöva göra om allt det igen?
Nästan en fjärdedel av väljarna lade sin röst på dem.
Samtidigt – vi bad om det. Att SD får viktiga poster i riksdagens utskott, och får gehör för sin invandringsfientliga politik är ju för att nästan en fjärdedel av väljarna lade sin röst på dem.
Men inte bara det. Det beror också på att de borgerliga partierna var så sugna på makten att de inte bara släppte in SD i Rosenbad, utan dessutom gör sig till marionetter i SD:s lilla skådespel.
Det är kanske inte så mycket ett utslag av att vi mår som vi förtjänar som att vi har de politiker vi väljer.
Ja, jag är besviken. Besviken på att de som gynnas minst av det väljer en politik som riskerar att svika dem å det grövsta, besviken på att klyftorna kommer att öka och besviken på att det kommer att bli väldigt tufft att vara utlandsfödd.
Det här känns inte som mitt Sverige.
