Det är mer än 36 år sedan som min älskade farmor lämnade jordelivet och det känns ändå som i går.
Jag kommer ihåg den dagen hon lämnade oss. Jag kommer även ihåg de solblekta gardinerna som lyftes av en lekfull vårvind, och rummet fylldes av doften från det stora eukalyptusträdet på gården. Trädets lätta utandning drog som en ljuv fläkt genom rummets svårbestämbara luktintryck. Jag var då sex år och farmor var sextiotre.
Jag ville springa ifrån det kvävande rummet. Fly dödens nästan direkta beröring genom det som förut bara varit farmors kärleksfulla händer och huvud. Men jag förstod, trots min ringa ålder, att jag måste stanna.
Jag la band på mig, visste att det snart var tid att ta farväl, och tvingade blicken att vila på farmors långa flätor som ringlade ner från sängen som två trötta ormar utan bo.
Jag kom ihåg hur jag en gång hade frågat farmor varför hon aldrig klippte sitt hår, och hur farmors mun hade breddats till ett stort leende när hon hade svarat att hon sparade sitt hår eftersom man inte fick ta med sig kudden till graven.
Jag lät tankarna ströva fritt, och jag förundrades över hur farmor alltid var hungrig. Farmor sa alltid att hon hade lärt sig det av sin fattiga barnflicka, som tog varje tillfälle att stoppa i sig allt som var ätbart. Farmor hade sedan skrattat, och sagt att det var bara de fattiga som visste värdet av mat, och hon var glad och nästan stolt över att även hon som dotter till en rik man kunde njuta så av varje litet riskorn. Hennes tips för lyckad matlagning var kärlek, kryddor och färska råvaror.
Till farmors egenheter hörde att hon bara åt mat lagad över vedeld, annars gick hon hellre hungrig. Hennes kök såg precis ut som när farfar hade låtit bygga huset ett halvsekel tidigare. I det enkla vitputsade rummet med sina höga fönster tilläts elden aldrig att slockna i den tegelmurade eldstaden. Jag tyckte om att titta på hur lågornas lek speglades i de stora blanka kopparkärlen som fyllde väggarnas djupa nischer. Farmor älskade att laga mat.
I dag vaknade jag och det kändes som om hon satt vid min säng. Jag saknar henne så mycket trots alla dessa år som har gått. Så om din farmor är vid liv, besök henne, ge henne en kram och kom ihåg att vi bara har våra gamla till låns.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.