Det isländska askmolnet bjöd mig på 28 timmars biltur. Men trots vackra alper och god mat kom ändå frågan.
Är vi framme snart?
Den klassiska barnfrågan från baksätet besvaras sällan med ett ja. Man är nästan aldrig framme snart.
Som jag minns det tillbringade jag som liten orimliga tidsrymder i bilen. På väg till fjällen, på väg till Stockholm, på väg till sommarstugan.
Tiden när vi väl var framme i Stockholm, fjällen och sommarstugan måste rimligtvis ha varit mycket längre, men det var timmarna i bilen som lämnade spår.
Bilen var för övrigt en vit Volvo som blev smutsig bara man tittade på den. Min mamma satte gasen i botten men det kändes segt.
När jag delade baksätet med mina bröder slogs vi, när jag åkte ensam läste jag serietidningar – mot allt förnuft eftersom jag som många barn lätt blev åksjuk. Jag åt Glanil, jag tittade mitt i vägen, jag andades frisk luft. Men inom en halvtimma gick jag ut på en rastplats eller i ett dike och kräktes. Det var en tjusig tid.
Jag fick anledning att minnas detta i våras under en helgresa till Venedig. Askmolnet från Island satte P för flyget hem och tågen hem blev raskt överbokade. För reaktionssvaga typer som jag själv och mitt lika slappa ressällskap återstod bara bil.
Inte en dammig Volvo denna gång, men jag satt i bakre delen av bilen precis som förr. Framsätet ockuperades av två italienska chaufförer som körde i skift. Det gjorde de så frenetiskt att vi ängsliga svenskar snabbt lärde oss att inte snegla på hastighetsmätaren i onödan.
Motorvägarna var inte roligare än under barndomens bilfärder, även om jag måste medge att Alperna lättade upp. De är som ett grönt Midgård mitt i Europa, allt som saknas är hober och kanske några talande träd.
Vägkrogarna i Österrike var inte dumma. De slog definitivt barnmenyn på Esso Motorhotell i Laxå år 1976. Grillkorv förlorar sin tjusning med åren.
Jag fördrev tiden med att läsa i baksätet, precis som förr. Det fanns en hel del tid att fördriva. Att sova var omöjligt med ett säkerhetsbälte som skar in i halsen i en mordisk vinkel så fort huvudet lutade det minsta.
Frågan hängde i luften. Den blev oundviklig.
»Är vi framme snart?«
Svaret var förstås nej. Mer nej än någonsin. Trots italiensk fart satt jag denna gång 28 timmar i baksätet. Men lite får man tåla för att bli barn på nytt.
Och det första som förarna från det riktiga Venedig sa när de såg vattnet blänka i Nordens Venedig var:
»Beautiful!«
Det var också värt en del.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.
