På den tiden handlade blåbär inte om att baka paj, utan om att plocka och sälja för att få pengar till mat.
Vi har nyligen flyttat och bor numera så nära skogen att jag ser rådjuren som strövar i skogen utanför köksfönstret. Hackspettar hackar på gamla träd och små harar hoppar runt. Mitt hjärta blir fyllt av tacksamhet och mitt sinne blir upprymt av glädje över vårt nya hem.
Jag har aldrig tagit för givet att ha ett tak över huvudet. Jag har levt under krig, flykt, utvisningshot och under fattigdom, så det är svårt att ta trygghet för givet.
Nyligen tog jag och min lille son en promenad och utforskade vårt nya hems omgivning. Till lillens förtjusning hittade vi massor med blåbärsris. Inga blåbär i sikte än, men prospekten såg lovande ut. Vårt hems egen lille kock började genast att planera:
»Mamma – när blåbären kommer och blir mogna då måste vi plocka hem massor och baka blåbärspaj. Farmor har redan lärt mig det.«
Full av beundran tittade jag stolt på honom och sa: »JA! Det ska vi göra.«
Att se hans glada min och hans lilla gestalt bland blåbärsriset väckte minnet av min äldste son och mig själv i Norrlands mörka skogar i början av nittiotalet. Långt innan min lille son föddes.
På den tiden levde jag och min förstfödde undangömda, utan socialt nätverk och utanför samhällets skyddsnät. På den tiden handlade jakten på blåbär inte om att baka blåbärspaj, utan bara om att få något i magen.
Vi gick upp tidigt och började jakten efter blåbär, för att sälja dem till Vivo och köpa mat för pengarna. Men Vivo-affären i Boliden hade förutom mat även leksaker.
En gång fick min son en egen hink att plocka blåbär i, för att kunna köpa den lilla röda bilen som han hade trånat efter i veckor. Visserligen kostade den bara 45 kronor, men på den tiden var 45 kronor mycket mer än vi hade råd med.Värst av allt var att han var så hungrig att han åt upp det mesta som han hann plocka. Han satt bland blåbärsriset och var blå runt hela munnen och tittade besviken i sin hink och började gråta.
»Mamma jag kan inte köpa min bil!« Jag tröstade honom och hällde över massor med blåbär från min hink i hans. Han sken upp som en sol.
Lite senare på Vivo fick vi hela 95 kronor för dagens skörd. Lyckan var stor när han fick sin bil och jag kunde köpa ett paket mjölk, mjöl och lite annat gott. Och ja, vi kunde till och med baka blåbärspaj till kvällen.
Jag blev påmind ännu en gång om att naturen är generös, den gör ingen skillnad mellan utvisningshotade flyktfåglar och dem som har det gott ställt.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.