Hektiskt i köket, korrekt i matsalen. På fina restauranger lever fragment av den franska adelns stela livsstil kvar.
Vad är det med köket egentligen? Detta konstiga, känsloladdade rum.
Sovrummet sover man i, badrummet badar man i, vardagsrummet umgås man i, raka puckar. Men köket, finns det något man INTE gör där? Där lagar vi inte bara mat, vi äter – och vi umgås. Faktiskt oftare i köket än i vardagsrummet, där teven överröstar allt. I köket kan man göra läxan, deklarera, smälla upp minidatorn, allt möjligt.
Men återigen, köket är underligt. Folk i allmänhet ägnar allt mindre tid åt att laga mat hemma, ungefär en kvart mindre per dag nu än för femton år sen. Samtidigt utrustar vi köket med allt dyrare redskap och vitvaror. I den ekonomiska krisens USA är just lyxutrustade kök en av få tillväxtbranscher.
Hur går detta ihop? Folk – rikt folk – sitter och beundrar sina Gaggenauhällar och japanska kockknivar. Sen beställer de hämtmat. Och äter på det stora, frikostigt tilltagna köksbordet som krävde en riven vägg mot hallen för att överhuvudtaget rymmas.
Jag tänkte på allt detta i våras när jag såg den brittiska nostalgisåpan Downton Abbey, den som utspelar sig på ett enormt lantgods. En familj på fem vuxna betjänas bisarrt nog av ett tjugotal butlers, köksor, kammarjungfrur och chaufförer. De mest känsloladdade scenerna utspelades ofta i köket. Där grälades, diskuterades och intrigerades – bland tjänstefolket vill säga. Herrskapet satt och uppförde sig i matsalen en trappa upp. Deras uppgörelser fick ske, tja, på gräsmattan, eller i en korridor eller bakom stängda sovrumsdörrar. När det fanns ett kök!
Men Downton Abbey utspelas förstås för länge sen. Gods? Tjänstefolk? Urtid.
Men kanske inte. Vår tids restauranger – med hovmästare, meny, dukning, professionell kock – är en produkt av franska revolutionen. När adeln giljotinerades en masse blev överklassens betjänter och mästerkockar arbetslösa och tvungna att starta eget. Innan fanns bara slabbiga värdshus. Efter: det fina franska köket, tillgängligt för alla som hade råd. Den dämpade stämningen på en bättre krog, de stärkta servetterna, det korrekta bemötandet och utstuderade maträtterna – allt är rester av ett utdött feodalsystem.
Kort sagt: restaurangen med sin tjusiga matsal och hektiska kök är det närmaste vi i vår tid kommer Downton Abbey.
Och det är förstås omöjligt att komma ifrån misstanken att det är mest spännande i köket. Precis som på teve.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.
