Den som känner för andra människor gör dem inte till syndabockar.
Sverigedemokraterna ska sitta i riksdagen i fyra år framöver. I fikarummen på arbetsplatser landet runt dryftar folk sin sorg över att människor som inte tycker att alla är lika mycket värda nu är folkvalda. Hur har det blivit så här och vad kan vi göra?
En sak vi kan göra är att ta debatten. Statistiskt sätt har var tjugonde person röstat på Sd. Journalisten Cordelia Edvardson skriver i en krönika i Svenska Dagbladet att intelligens och bildning inte är ett vaccin mot rasism. I stället menar hon att det handlar om det hon kallar hjärtats intelligens.
De flesta tyskar kunde knappast anses obildade under 1930- och 1940-talet, då Tyskland var förebildslandet i Europa när det gällde litteratur och konst. Trots detta blev många tyskar nazister. Och för den som jämför 1930-talets Tyskland med 2010-talets Sverige finns likheter att upptäcka. En ekonomisk kris föregick nazisternas framgångar, likväl som Sverigedemokraternas. Bägge partierna valdes av folket, åtminstone till en början. Arbetslösheten var stor och löftena om att ordna arbete till alla var en stor fråga både då och nu.
Därtill har syndabockar varit ett centralt tema. Där nazistpartiet skyllde på judarna talar Sd i stället om invandrarna på samma sätt.
Under de senaste fyra åren har klasskillnaderna ökat i vårt land. De som har mycket pengar har fått mer. De som är sjuka eller arbetslösa har fått det mycket tuffare. Då är det kanske inte så konstigt att syndabockstänkandet slår igenom. Detta är en mycket farlig utveckling.
Om du inte vill att de främlingsfientliga krafterna ska få ännu mer utrymme måste du ta fajten varje dag. Du och jag måste diskutera frågan i våra fikarum, med våra släktingar, grannar och vänners vänner. Vi måste stå upp för att allas lika värde är en grundläggande fråga i en demokrati värdig namnet. Biskop Eva Brunne gjorde just detta i sin predikan i samband med riksdagens öppnande. Då reste sig flera Sverigedemokrater och lämnade kyrkan. Där visade de också sitt rätta ansikte.
Men hur ska vi lyckas med det Cordelia Edvardson skriver om? Det hon kallar hjärtats intelligens och bildning, eller det som vi andra kanske skulle kalla empati. Hur ska vi få fler att känna med varandra?
På den frågan har jag inget enkelt svar. Kanske räcker det en bit på väg att känna med andra människor som flytt undan kriget och kommit till vårt land. Nu behöver de hjälp av oss, en annan gång kanske vi behöver deras hjälp. Den som inte känner till sin historia har också betydligt svårare att förstå sin samtid.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.
