Äntligen har debatten om en kortare arbetsvecka sparkats i gång igen. När vi väl kortar arbetsveckan måste det ske solidariskt och för alla, skriver Paul Bodén, vice avdelningsordförande HRF Stockholm-Gotland i en debattartikel.
Äntligen har debatten om en kortare arbetsvecka sparkat i gång igen.
Redan i våras började det bubbla i arbetstidsförkortningskitteln. Annika Strandhäll (S) antydde att ett reformförslag skulle kunna presenteras inför Socialdemokraternas partikongress nästa vår.
För en knapp månad sen presenterade man ett förslag: lagstadgad 35-timmarsvecka år 2035.
Det var nog många som kände en högst antiklimaktisk känsla när de först läste det konkreta förslaget.
Ska det verkligen ta ytterligare 11 år för att vi ska komma ner på en nivå som numera är mer eller mindre norm i stora delar av Europa?
Nog för att förslaget lämnar mycket att önska vad gäller tidsplan och storleken på arbetstidsförkortningen – det är ett steg i rätt riktning och bör bli välkomnat med i alla fall halvöppna armar.
Något som industrifacken bestämt säger att de inte tänker göra.
Industrifackens modell
Förslaget har inte bara retat blålera på näringslivet och högern, utan även på industrifacken med IF Metall i spetsen.
I Dagens Arbete (industrifackens gemensamma medlemstidning) kunde man läsa om hur förödande det skulle vara för fackföreningarna med att lagstadga ner arbetsveckan.
De menar att frågan ska behandlas av arbetsmarknadens parter och inte av politiken.
Det är precis vad industrifacken gjort, och tack vare sin särskilda ställning genom märkesmodellen har de förhållandevis smärtfritt kunnat genomföra arbetstidsförkortningar i sina avtal.
Den största utmaningen är att faktiskt få en heltid och en lön som går att leva på.
Problemet är bara att resterande förbund inte har dessa förutsättningar.
Tar man Hotell- och restaurangfackets medlemmar som exempel är den största utmaningen att faktiskt få en heltid och en lön som går att leva på.
Detsamma är fallet för Kommunals medlemmar där många också behövt gå ner i arbetstid och lön på grund av att arbetsbördan är så hög att man helt enkelt inte orkar jobba 40 timmar per vecka.
Detta gör det i princip omöjligt för dessa förbund att driva arbetstidsförkortning avtalsvägen.
Trots att hotell- och restaurangarbetare sällan lyckas få heltider och oftast får nöja sig med medelmåttiga deltider skulle en arbetstidsförkortning absolut gynna.
Värdet på vårt sålda arbete skulle öka då arbetstidsförkortning innebär att man jobbar mindre fast för samma lön.
Fler möjligheter till heltid
Som att det inte var nog med en högre lön skulle en arbetstidsförkortning också ge fler möjlighet att komma upp i heltid och därmed kunna ta del av de förmåner kollektivavtalet ger heltidsanställda, som fler röda dagar.
Svaret på detta brukar då bli att man ska driva frågan om förkortad arbetsvecka genom en LO-samordning.
Tanken är förvisso god i grunden men lämnar ett stort problem olöst. Det är vad som blir av dem som arbetar på arbetsplatser utan kollektivavtal. Ska de hamna utanför när arbetstiden minskas?
Vad händer med kollektivavtalen i till exempel handeln eller hotell- och restaurangbranschen om vi väljer att driva frågan om kortare arbetstid i avtal?
När vi väl kortar arbetsveckan måste det ske solidariskt och för alla.
Antagligen skulle det innebära att fler arbetsgivare struntar i att teckna avtal, eftersom arbetskraften då blir billigare. Avtalsvägen är inte lösningen för branscher där organisationsgraden är förhållandevis låg.
När vi väl kortar arbetsveckan måste det ske solidariskt och för alla.
Arbetstidsförkortning är inget som ska förunnas de få. Det ska gälla alla arbetare, vare sig de jobbar inom industrin, vården eller hotell- och restaurangbranschen.
Paul Bodén, vice avdelningsordförande HRF Stockholm-Gotland
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
