Det är stor skillnad mellan avtal och verklighet när en medlem åberopar sina rättigheter. Det skriver HRF-medlemmen Müslüm Menevşe.
Hotellrevyn förklarar gång på gång våra rättigheter på ett föredömligt sätt. Mertid, schemaändringar, måltidsraster – allt finns där, svart på vitt. Jag har själv läst artiklarna med uppskattning.
Men jag har också tvingats inse något som ingen artikel nämner: avståndet mellan det som står på pappret och det som händer när en enskild medlem faktiskt åberopar sina rättigheter kan vara enormt.
Låt mig berätta hur det ser ut från medlemmens sida.
Jag är deltidsanställd på 75 procent i restaurangbranschen. I maj meddelade min arbetsgivare via en chatt att utstämplingen vid lunch skulle tas bort och att systemet i stället automatiskt skulle dra 30 minuter per dag. Ändringen tillämpades omedelbart – och retroaktivt, även för dagar som redan passerat.
Inget samråd. Inga 14 dagars varsel, trots att förbundets ombudsman tydligt förklarat i Hotellrevyn att schemaändringar ska varslas i förväg och att arbetsgivaren ska arbeta för att undvika dem.
Jag tror att fler känner igen sig. Många orkar inte ens skriva det här, av rädsla eller trötthet. Därför skriver jag det.
Jag gjorde precis det man uppmanas att göra. Jag dokumenterade. Jag hänvisade till kollektivavtalet och till MBL. Och jag ställde en enda, konkret fråga till min avdelning: har facket påkallat förhandling om detta?
Svaret jag fick var att det ”inte är något som ska förhandlas”.
Samma regler som tidningen lyfter fram som medlemmens skydd – att måltidsrasten ska räknas, att schemaändringar ska varslas – avfärdades i samma stund som jag faktiskt försökte använda dem.
Det stannade inte där.
När godkända arbetstimmar började ändras i efterhand och försvinna ur tidrapporteringen bad jag förbundet att begära ut ändringsloggen, så att underlaget kunde säkras innan mer försvann. Det gjordes inte.
När jag vände mig centralt fick jag veta att ärendet skulle hanteras lokalt enligt förhandlingsordningen – och skickades tillbaka till samma avdelning jag redan vänt mig till. När jag till sist drev min sak på egen hand, drog facket sig ur.
I era artiklar om de nya mertidsreglerna betonas att en medlem aldrig kan tvingas in i ett nytt anställningsavtal – att det ”alltid är frivilligt”. Det är en fin princip. Men frivillighet förutsätter att någon står bakom dig när arbetsgivaren pressar.
Min arbetsgivare pressade mig att skriva under ett nytt avtal som hade försämrat min rätt. Jag vägrade. Och facket, som självt har skrivit under kollektivavtalet, fanns inte där för att försvara den frivilligheten.
Det här är inte en bitter uppgörelse med enskilda personer. Det är en uppriktig fråga till mitt förbund och till LO: Vad är en rättighet värd om den bara existerar på pappret?
Ett kollektivavtal är inte starkare än viljan att tillämpa det. När en medlem dokumenterar, hänvisar till rätt paragraf och ändå möts av ”det är inget att förhandla”, då är det inte avtalet som brister – det är försvaret av avtalet.
Jag tror att fler känner igen sig. Många orkar inte ens skriva det här, av rädsla eller trötthet. Därför skriver jag det.
Min uppmaning är enkel: förbundet bör garantera att en medlem som åberopar avtalet och ber om hjälp faktiskt får en saklig prövning – inte bara en hänvisning till förhandlingsordningen. Att bevisning säkras när en medlem larmar, innan den hinner försvinna.
Och att ingen medlem lämnas att stå ensam mot sin arbetsgivare med ett avtal som ingen vill försvara.
Annars blir de vackra orden i den här tidningen bara en fasad.
Müslüm Menevşe,
lokalvårdare och HRF-medlem
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
