Ett grovt missbruk av pressfriheten och en skam, rasade Svenska Dagbladets skribent. Chefredaktör Jonas Nordling berättar hela historien om Hotellrevyns attack på Anita Ekberg.
Det är nytt svenskt rekord i simpelhet och en skam.
Det är februari 1963 och Svenska Dagbladets kåsör Kar de Mumma är rasande. Föremålet för hans ilska är Hotellrevyn, eller Svensk Hotell-Revy som tidningen formellt hette då.
Numera är nog denne skribent relativt bortglömd, men då var Erik Zetterström som han egentligen hette en mycket välkänd person. En framgångsrik revymakare och under flera decennier en mycket vass penna i just Svenska Dagbladet.
Angreppet på Anita Ekberg
Så varför var han nu så arg på Hotell- och restaurangfackets tidning?
Jo, där fanns nämligen en annan vass skribent, Svante Foerster. Denne poet och författare var då Hotellrevyns kulturredaktör, och han hade retat sig på att superstjärnan Anita Ekberg skulle synas i flyktingfrågan.
Detta var en tid då flyktingfrågor väckte helt andra känslor i samhället än vad vi ser i dag. Såväl radio som landets enda tv-kanal skulle under en helkväll uppmärksamma FN:s flyktinghjälp. Det är svårt att se någon i dag fylla bästa sändningstid med en liveshow till förmån för flyktingar. Men som sagt, det var andra tider.
När Svante Foerster skriver om denna kommande show är ännu bara en artist klar, Povel Ramel.
Det gör honom glad. Sannolikt kommer även Ingmar Bergman, enligt Foerster.
Samt – Anita Ekberg. Men då protesterar Hotellrevyns kulturredaktör:
Anita Ekberg sammankopplad med FN:s flyktinghjälp – det är en blasfemi, en tarvlighet.
Av någon anledning retar Ekbergs eventuella närvaro gallfeber på Svante Foerster. Och därefter begår han ett karaktärsmord:
Den enda nöd fröken Ekberg rimligen har erfarit, är sin egna andliga – men den bär hon med ett beundransvärt jämnmod.
Världsberömd filmstjärna
Redan då var Anita Ekberg världsberömd efter sin medverkan i Fellinis film La Dolce Vita (Det ljuva livet). Ändå menade Foerster att hon ”hittills aldrig åstadkommit någonting av konstnärlig betydelse”.
Och att Anita Ekberg ”aldrig överraskat världen med intresse för annat än egen framgång”. Han ifrågasatte om hon överhuvudtaget visste vad FN var, och han menade att det var långt mellan hennes ”ljuva liv” och ”ett flyktingläger varsomhelst i världen”:
Här råder ett moraliskt avstånd.
Och Svante Foerster avslutade i samma höga tonläge:
En rest av värdighet är ofta det sista som flyktingen äger. Det finns ingen anledning att p. g. a. entusiastisk tjockskallighet söka bestjäla honom på den.
Kar de Mummas motattack
Hotellrevyn var inte heller då en särskild spridd tidning utanför branschen. Men av någon anledning nådde detta nummer Kar de Mumma, som förvisso hängde en hel del i krog- och hotellmiljöer. Och Foersters angrepp på Anita Ekberg gillade han inte.
Under rubriken Ett rekord i simpelhet slog han i Svenska Dagbladet fast att Hotellrevyn missbrukat pressfriheten ”på det grövsta sätt”, citerade rejält ur Foersters text och fortsatte sedan:
Detta och annat som inte går att citera står att läsa i en tidning som distribueras till alla anställda inom svensk hotell- och restaurangrörelse, en facktidskrift som ligger framme överallt på många hotell och näringsställen runt om i landet. Det är nytt svenskt rekord i simpelhet och en skam.
Och även om Kar de Mumma kraftigt överdrev Hotellrevyns läsekrets så fick Svante Foersters ord nu desto större spridning tack vare honom själv.
Något som säkert inte gjorde Foerster särskilt upprörd. Han skulle för övrigt kort därefter slå igenom med sin debutroman Klasskämpen, och därefter främst försörja sig som författare fram till sin död.
För yngre läsare kan Kar de Mummas utbrott kanske jämföras med om Alex Schulman idag skulle attackera något han läst i Hotellrevyn. Det var för övrigt Alex Schulmans far Allan som producerade själva flyktinggalan 1963.
Vilka artister dök då slutligen upp i rutan? Ja, Povel Ramel fick sällskap av bland andra Siw Malmkvist, Martin Ljung, Alice Babs, Jarl Kulle och Thore Skogman. Svenska Dagbladet kunde dock samma dag berätta att Anita Ekberg lämnat återbud, utan angivet skäl.
Inte heller Ingmar Bergman fanns med. Men däremot deltog Kar de Mumma.
