Han är nykterist men har väggarna fulla av etiketter från spritflaskor. Och bakom det adligt klingande efternamnet döljer sig en facklig kämpe. Gunnar Vonheim har snart varit med i HRF i 50 år. Han var ombudsman 25 av åren och har receptet för facklig framgång: »Personlig kontakt är a och o«, säger han.
? Det är kanske en svaghet att vara lite tokig. Men man måste åtminstone kanalisera galenskapen, säger den före detta HRF-ombudsmannen Gunnar Vonheim på sin lite släpiga, blekingska dialekt.
Efternamnet låter adligt och hans unika alkoholforskning skvallrar om många års hårt arbete på svindlande akademiska höjder.
Men Gunnar Vonheim är varken det ena eller det andra. Efternamnet tog farfar Olsson år 1900 och som forskare är Gunnar självlärd.
Gunnar Vonheim har kartlagt svensk alkoholhistoria och dess lagstiftning ? fast han är organiserad nykterist sedan tonåren.
Väggarna i köket påminner om Gunnar Vonheims fritidsintresse. I prydliga ramar hänger etiketter från gamla spritflaskor. Flera av dem är rariteter, som Gunnar stolt förevisar innan vi tar plats vid köksbordet.
Gunnars andra intresse är fackföreningsrörelsen, som han arbetat för sedan 1944.
Hans fars kusin, Gunnar Håkansson, var portier på Stadshotellet i Sölvesborg. De behövde en springpojke och Vonheim fick jobbet. Det var 1943, han var 17 år och redan medlem i nykterhetsrörelsen IOGT.
? Hur som helst så sa Gunnar Håkansson till mig, när jag började på hotellet, att »här är det gästerna som dricker sprit«. Han var själv nykterist och för mig var det bara naturligt att också fortsätta vara det.
Den 11 oktober 1943 blev Gunnar Vonheim medlem i Hotell- och restaurang. Det hade varit problem med att organisera sig fackligt tidigare men när Gunnar gick med var det accepterat. 1944 kom Gunnar in som suppleant i styrelsen. 1945 blev han kassör i avdelningen.
Efter lumpen tog han och hans fackliga kamrater kontakt med andra arbetsplatser.
? Vi gjorde en drive, som det heter nu för tiden, och då var det hårda bud, säger han.
På den tiden fanns det gott om stora konditorier med många anställda. Gunnars fru jobbade på ett sådant.
? När vi skrev in henne och hennes arbetskamrater var det lite oroligt. Dagen efter kom hennes chef upp till mig på jobbet och sa att »nu har jag sagt upp Elly«. ? Men Elly skrev aldrig på uppsägningen. Hon blev kvar där i fyra år till.
Gunnar fortsatte att jobba fackligt. Det fackliga arbetet har förändrats mycket under Gunnar Vonheims många år som ombudsman. Han började i Norrköping 1960 och jobbade till pensionen i Malmö 1986.
? Jag blev den siste ombudsman som valdes med valsedlar, säger han och ler.
? Förr hade man ofta mötena mitt i nätterna, när yrkesfolket i branschen var lediga. Då kom vi hem klockan fyra-fem på morgonen och sedan skulle vi, som man sa, vara nykter och på kontoret igen några timmar senare.
? Visst var det tungt många gånger. Jag var borta från familjen kolossalt mycket. Kanske ligger det också i ens natur, som ung, att man vill prestera hur mycket som helst. På ett sätt kan man säga att jag personligen fick mitt straff efter att ha jobbat med feber i kroppen. Efter det har jag plågats av ryggbesvär.
Gunnar erbjuder ett glas vatten eller saft. Vi tackar ja och samtidigt som Gunnar dukar fram övergår vi till att diskutera vikten av personlig kontakt mellan medlemmar och ombudsmän.
? Det är en av mina verkliga käpphästar. Ombudsmännen ska vara ute på arbetsplatserna. Personlig kontakt är a och o. Vet folket på golvet vem som kommer från facket, och att det inte är några märkvärdiga personer, är mycket vunnet.
? Jag vet att dagens ombudsmän har ett pressat tidsschema. Men jag tror att man måste prioritera det här. Nu verkar det mesta skötas via e-post och liknande. Nej, ambitionen måste nog vara att man bibehåller de fackliga aktiviteterna ute på arbetsplatserna, menar Gunnar.
En annan av Gunnars käpphästar är vikten av nå ut via massmedierna.
? Det är lätt att glida ifrån själva grunden och det har man inte råd med. Många gånger har man massmedierna emot sig. Framförallt här i Skåne sedan tidningen Arbetet las ner. Det var en tragedi.
Vad har då varit den viktigaste frågan under Gunnar Vonheims karriär? Svaret dröjer inte många sekunder. Gunnar inleder med att säga ordet »styrelserepresentation«, dra ett nytt andetag och sedan säga:
? Man kämpade så hårt för att få medbestämmande. Sedan löste det sig så, att SARA-bolagen började med att vi, som ombudsmän, fick vara med som suppleanter.
? Det var en ny grej som visade sig vara väldigt nyttig. De stora bitarna kunde man visserligen inte göra så mycket åt. Men när det gällde personalsidan, ombyggnader och sådant kunde man göra en insats.
? Samtidigt fanns det ett motstånd. En del kunde säga att »du är välkommen men du ska inte få något att säga till om«.
? I och för kan man ha en viss förståelse för att de som kanske var i 60-årsåldern plötsligt skulle lyssna på yngre människor som kom från jobbarna och skulle tycka till. Det var nog rätt hårt för vissa.
? Något som är viktigt är att bara vår medverkan i sig fick upp ögonen på många, som uppenbarligen inte haft en aning om hur jobbarnas villkor egentligen var.
? Ett problem nu för tiden är att företagen i så stor utsträckning blivit stora koncerner. Dessutom är det inte bra att arvodena blivit så höga, det ökar bara avstånden.
Timmarna vid Gunnars köksbord har gått snabbt. Återstår så bara att tacka för besöket med de givna frågorna; sämsta och bästa minne från fackföreningskarriären?
? Det har hänt att jag har blivit hotad. Visserligen i stridens hetta, men ändå väldigt olustigt, säger Gunnar och det verkar som han hellre vill svara på den andra halvan av den tudelade frågan:
? Kontakten med människor, att lösa förhandlingar positivt. Tillfredsställelsen över att medlemmen fått vad den skulle ha. Det var det som höll en igång.
Fakta: Gunnar Vonheim
Ålder: 76 år.
Familj: Hustru Elly, sonen Thomas, 47 år, dottern Ann, 41 år, och deras familjer.
Bor: Parhus i centrala Malmö.
Favoriträtt: Oxstek med kokt potatis.
Favoritdryck: Pommac, alkoholfri cider.
Läser: »Min tid« av Bodil Jönsson är bra. Den borde alla ombudsmän läsa! Annars läser jag allt om alkohol, nya bestämmelser Plus då IOGT:s publikationer, Svensk Hotellrevy, Aktuellt i Politiken med mera.
Aktuell: Har nyligen fått ett kulturstipendium från Sölvesborgs kommun. Pengarna ska Gunnar använda för en resa till Stockholm. Där ska han skaffa sig kompletterande uppgifter om sprittillverkningens historia i Sölvesborg.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.