Lunchrusch på 1250 meters djup
På Restaurang M 1250 är det lunch 8--11. Foto: Hans-Olof Utsi
Arbetsplatsen
Artikel från gamla Hotellrevyn.se

Lunchrusch på 1250 meters djup

På restaurang Vitåfors i Malmberget är det svårt att vara klaustrofobiker. Här äter gruvarbetarna, 1 250 meter under jord. Kanske är det världens lägst belägna restaurang.

Publicerad 29 januari 2015

Köerna ringlar något längre än vanligt till lunchbufféerna, här på restaurang Vitåfors i Malmberget. Birgitta Lundström som står i kassan förklarar varför:
– Det är palt i dag. Det är populärt, säger hon och slår in ännu en dagens lunch.
Bland gästerna syns allt från gula arbetsställ till kostymer. Restaurangen drivs av Fazer Amica och ligger inne på LKAB:s gruvområde. Gästerna är enbart anställda och besökare till gruvan.
– Det gör att man nästan alltid träffar samma människor, det är trevligt, säger Birgitta mellan kunderna.

Det är en vacker dag i Malmberget. Vintersolen strilar in genom fönstren. I restaurangens andra matsal har den dock inte en chans.
– Nej, där nere får man inget dagsljus. Det är inget ställe att arbeta på om man har cellskräck. Men det är härligt att komma upp igen, framför allt på sommaren, säger Birgitta.
Vitåfors andra matsal ligger nämligen i gruvan – 1 250 meter under jord. Eventuellt är det världens lägst belägna restaurang, säger Niklas Lejon, gruppchef för gruvrestaurangerna på Fazer.
– Det var i alla fall vad man gick ut med när den öppnade. Jag vet ingen som ligger längre ner i alla fall.

Att ta sig dit är ett projekt. Alla transporter sker med LKAB:s transportservice och måste förbokas. Men den som trodde att man åkte hiss har fel – vår transport ner är en sliten mörkblå minibuss. Alla i gruvan måste ha med sig egen hjälm, väst och pannlampa. Även besökare och restaurang­personal. Vägen ner går genom mörka tunnlar i stadigt nedåtlut. Resan ner tar mellan 20 och 45 minuter, beroende på trafiken. På vissa ställen är vägen enfilig och mötande bilar måste vänta. Transporttiderna gör systemet känsligt, blir någon sjuk eller råkar försova sig blir det problem, berättar Niklas i bilen.
– Det går inte direkt att sticka iväg för en tandläkartid.
När vår skjuts stannar utanför entrén med skylten »Restaurang M 1250« är klockan strax före elva, och det är bara en stund kvar av lunchen. Här startade lunchserveringen redan klockan åtta i morse. För gruvarbetarna som gick på sitt skift klockan fem är det lunchdags då, säger Niklas när vi kliver in.

Efter resan genom de mörka gruvgångarna är det skönt att komma in i den ljusa restaurangen. Stenväggarna är vitmålade och moderna lampor hänger över alla bord, musik strömmar från högtalarna. Redan vid entrén syns att gästerna inte riktigt är desamma som ovan jord. Här finns hängare för hjälmar och smutsiga arbetskläder, och ett stort tvättställ för att tvätta bort den värsta gruvsmutsen.
Vanligtvis arbetar en eller två personer i matsalen nere i gruvan. I dag är restaurangbiträdet Lisa Jungfall ensam. Hon fyller på bröd och smör samtidigt som hon håller ett öga på kassan.
– Jag är ensam just i dag när det är palt, säger hon och ler lite uppgivet.

Lisa har arbetat här i 20 år »med uppehåll«, berättar hon. Hon är en av Vitåfors få anställda som arbetar helt under jord.
– Jag tycker att det är okej. Det enda är att transporterna tar tid. Det är ju tre mil tur och retur, säger Lisa och går och tar betalt av nya gäster.
LKAB:s anställda har passerkort som de använder vid betalning. Disken ställer de i stora backar som körs upp när dagen är slut.
– Disk av porslinet får inte ske under jord på grund av allt vatten som det medför. Så all mat fraktas ner och all disk fraktas upp. Det är mycket logistik, berättar Niklas medan Lisa stressar vidare.
På väg upp igen i minibussen berättar Niklas att matsalen fram tills nyligen låg på 500 meters djup. Men när brytnivån flyttades ner i början av sommaren, flyttades även matsalen.
– Det är lite märkligt. Man stänger den ena restaurangen en dag, och nästa öppnar man i en exakt likadan lokal 750 meter längre ner.

Det finns många säkerhetsregler för gruvarbetarna, de flesta gäller även för restaurangpersonalen. Till exempel måste samtliga som arbetar inom gruvområdets grindar ha gått en säkerhetsutbildning innan de börjar arbeta. Det kan ställa till det ibland på restaurangen.
– Det tar alltid minst ett par dagar innan vikarier kan börja arbeta. Det är vår akilleshäl. Samtidigt är det bra, det är samma regler som gäller för alla här, säger Niklas.
Birgitta Lundström är både platsombud och skyddsombud på Vitåfors. Hon säger att det är speciellt att arbeta på en gruvrestaurang, framför allt under jord.
– Man måste veta exakt vad man ska göra vid en olycka, som ett ras eller en brand. Då ska man röra sig neråt i gruvan i stället för uppåt på grund av giftiga ångor. Man måste känna till utrymningsvägarna. Det finns faktiskt några vägar där man kan klättra upp ur gruvan. Det skulle väl ta några timmar om man är atlet. Hennes post som skyddsombud är ganska ny, så Birgitta har inte hunnit sätta sig in i arbetet ännu. En sak hon funderar på är gaser.
– Alla gruvarbetare som arbetar för LKAB under jord måste ha gasmätare på sig. Om gaser upptäcks går ett gaslarm, då måste alla springa till ett uppehållsrum. Det har hänt.
Den som jobbar ensam är också ganska utsatt, säger Birgitta.
– Om man skulle ramla, halka omkull. Hur lång tid tar det innan nästa person kommer?

Men det finns också fördelar med att arbeta under jord. Gästerna är faktiskt lite trevligare.
– Missförstå mig inte. De är jättetrevliga även här uppe i restaurangen, men det blir en annan relation med gästerna där nere. De förstår när man har mycket att göra, så om något tar slut så kan de gå och fixa det själva.
Samma sak säger Fikreta Hibic, som har löst av Birgitta i kassan.
– Folk är lite gladare där nere, vill prata lite mer, säger hon och slår in en lunch i kassan åt en man i neongula arbetskläder.
– Äntligen palt, va? säger hon till honom och de skrattar.
– Det är mycket, mycket att göra i dag. De gillar palt, säger hon sedan.
Gästerna nere i gruvan ställer också lite högre krav, säger köksmästare Bob. Han säger att hans uzbekiska för- och efternamn är för långa och komplicerade att stava till, så det är enklast att bara skriva Bob.
– De är lite kaxigare. Det är inte direkt vanligt folk som kommer hit, säger han.

Det är här uppe i köket som all mat tillagas. Målet är att så lite som möjligt ska vara halvfabrikat.
– Vi gör det mesta själva, det blir godare så. I dag har vi gjort blodpalten själva, till exempel. Det blev en hel del palt.
Vitåfors serverar cirka 600 matgäster per dag, varav ett par hundra äter  nere i gruvan. Förutom lunchen serveras också middag till kvällsskiftet. Men till dess byts serveringspersonalen ut. För att LKAB ska veta vilka som är nere i gruvan bär alla som åker ner en »tagg« som berättar var de är.
– De spränger inte om det är någon kvar därnere. Om de inte hittar taggen så ringer de till en, säger Birgitta Lundström som håller på att plocka undan det sista av lunchen ovan jord.
Själv jobbar Birgitta mest under jord när det saknas personal där nere.
– Jag tycker att det är ganska kul. Jag vet att en del kan känna det som om väggarna äter sig in. Jag förstår dem, men jag känner inte så lyckligtvis. Jag är kanske lite korkad.


Plus och minus på Restaurang Vitåfors

+ Trevliga gäster, det är lätt att bygga relationer eftersom det är samma gäster varje dag.
Kan vara stressigt. Det gäller framför allt nere i gruvmatsalen där man ibland arbetar ensam.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.

Fråga om jobbet.
99
Vanliga frågor besvarade om allt från arbetslöshet till matavdrag.

Nyheter från Hotell- och restaurangbranschen.

Varje vecka, direkt i din inbox. Hotellrevyns nyhetsbrev.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här