En genomgångsbransch? Inte för gänget på stadshotellet i Luleå. Rullvagnar, motion och lugna lediga dagar gör att de orkar jobba kvar i en bransch som många lämnar långt före pension.
Skämten om att »slå på hörapparaten« och »hämta rullatorn« duggar tätt när sju rutinerade hotellrävar träffas för att berätta om vad som fått dem att stanna på Luleå stadshotell. Arbetsplatsen sticker ut i en annars ungdomstät bransch. På hotellet finns många som är mellan 40 och 50, och några ska snart gå i pension. Det är också ovanligt låg personalomsättning, en hel del har arbetat här i 20–30 år.
Det första som personalen lyfter fram är alla roliga möten med människor.
– Gästerna blir glada när de ser oss. Folk kan säga saker som »Det var någon som svarade i telefonen som inte visste vem jag var!« och vara lite smått upprörda, säger Maria Suneman, 52.
Genom åren har olika ägare och koncept kommit och gått. De berättar om när det var dans varenda kväll, om discot och stora fester.
– Vi har en stolthet för huset. Det är som vårt hotell, säger Maria Suneman.
Arbetskamraterna är en annan anledning till att jobba kvar. Monica Jacobsson, 49, tror inte att hon hade varit kvar så länge om inte hennes jämnåriga jobbarkompisar också hade stannat. Hon och Annika Nilsson, 48, har arbetat tillsammans i 25 år. Ibland kallar kollegorna dem »Annemona«.
– Vi som har jobbat länge är respekterade. Folk är glada att vi är här och kan saker. Förr var vi småflickorna i baren, som kunde behandlas lite hur som helst.
Med åren har de fått rutin på att hantera de flesta situationer och personer.
– Vi kan se när det kommer gå åt skogen, vi har ett slags katastroftänkande och vet hur vi ska göra för att rädda situationen, säger Monica Jacobsson.
För att orka med det tunga jobbet har de en del knep. Numera är de noga med att använda rullvagn när det är möjligt, i stället för att springa med kaffetunnor.
– Om jag inte joggade och gick på gym skulle jag aldrig orka. Det är bra för kropp och själ, det rensar bort stress också, säger Annika Nilsson.
Även Barbro Johansson som arbetar på konferensen har minskat på bärandet.
– Förr bar jag stolarna själv, i dag försöker jag vara noggrann med att hämta med pirra.
Ute i receptionen fungerar ergonomin bra, de har höj- och sänkbara arbetsbord. Här är det stressen som kan vara jobbig, berättar Maria Suneman.
– Personligen har jag lite svårare att klara av stressen, den börjar sätta sina spår. Första lediga dagen kan jag bli lite folkskygg. Stänger av radio och tv och umgås inte med folk.
Receptionisten Ulf Blombäck, 64, håller med.
– Jag behöver mer tid för återhämtning. Jag gick av i morse efter sju nätter. Då vill jag inte ha något som jag måste göra, inga tider att passa. Det blir som bomull i huvudet när man har haft en tung arbetsperiod. Efter 36 år som nattreceptionist säger Ulf att han mår »hur bra som helst«, och har skapat sig rutiner för att klara hälsan.
– Tricket är att äta rätt, det vill säga som om man jobbade dag. Man kan inte hålla på och hatta med mattiderna. Sedan har jag lätt att somna efter arbetspasset, det är som att vrida på en knapp.
De som forskar om nattarbete betonar att det är viktigt med ett socialt liv. Även den delen fungerar bra, tycker Ulf Blombäck.
– Vänner och bekanta lär sig vilken vecka jag är ledig. Det enda som tar emot numera är att jobba helger när min fru är hemma.
På en mindre ort är det lägre omsättning på jobb, påpekar han. Men han har medvetet valt att stanna eftersom det är en trevlig arbetsplats där det rör på sig.
– Ett tag var jag på väg härifrån, jag läste till syo-konsulent. Jag fick en intellektuell kick av det. Man kan gå lite i stå i tankarna av att göra samma sak. Men det var inte min grej. Rutin är heller inte att förakta, det ger en säkerhet och gästerna växlar ju.
Henrik Sandberg har jobbat 18 år på hotellet, och är nu bartender på Bishop–s Arms som ingår i hotellets verksamhet. Sett utifrån är det egentligen konstigt att de har valt att vara kvar så länge, säger han.
– Det är dåligt betalt, dåliga arbetstider och stressigt. Kompisarna som jobbar åtta till fem förstår inte hur man kan jobba så här över huvud taget. Då kan man verka rätt korkad som är kvar. Men det finns någon slags kärlek till branschen.
Det skulle behövas fler investeringar i personalen, för att motivera till att stanna, tycker Henrik Sandberg.
– Fortbildning, personalvård, det kan vara i all enkelhet som att fara och spela bowling på O–Learys.
Städerskan Inga Palovaara, 65, som har rekordet på 46 år på hotellet, har gått hem efter dagens arbetspass.
Anette Lundström, 46, städerska och platsombud för Hotell- och restaurangfacket, finns på plats. De sex ordinarie anställda inom städ är alla över 40 år.
– Det är ju så med det här jobbet att vissa saker måste någon göra med handkraft och en fullpackad städvagn är tung. Det gäller att få ha hälsan och att knäna håller. »Det är bara att jobba«, säger en del. Men jag säger »till en viss gräns«. Man ska inte dräpa sig för att få jobbet gjort, säger Anette Lundström.
Städarna har färre rum än på en del andra hotell, men det kan ändå vara stressigt. Det har överlag blivit mer slimmat med åren. De som i dag är kring 50 är tveksamma till om de kommer att orka ända till pension. Frågan är vad som skulle hända om orken tog slut medan det fortfarande är många arbetsår kvar.
Det finns inget skyddsnät, säger Monika Jacobsson.
– Om jag skulle säga att jag inte orkar längre tror jag inte att det skulle finnas något lättare jobb. I regel försvinner de som inte orkar bort från arbetsplatsen. Det finns heller ingen annan som kan ta de tunga lyften åt en. Förut fanns vaktmästaren och husfrun som hjälpte till, nu är deras jobb inbakat i våra tjänster.
Att byta bransch känns inte realistiskt.
– Jag har haft så mycket roligt på jobbet, men ibland kan jag tänka »Varför läste jag inte vidare?« Men vad ska jag göra, börja utbilda mig när jag fyller 50? säger Monica Jacobsson.
Hon funderar på om man i branschen inte är van vid att ha anställda som är över 40 år.
– Vi får ju till exempel inte fler semesterdagar efter 40, som de får i många andra branscher. Vi får harva på. Bara två extra dagar hade varit ett andningshål.
Men även här på Luleå stadshotell jobbar det en del yngre, inte bara bland de extraanställda. I receptionen står Elin Arvesen som är 22 år och har hunnit jobba på ett par restauranger innan hon började på hotellet.
– Det är inte så vanligt med så många äldre annars i branschen. De kan ju typ allt. Bara det att höra skillnaderna mellan nu och då är roligt, sådant som hänt för länge sen när det var nattklubb här.
Tror du att du kommer att stanna lika länge?
– Man vet aldrig. Just nu har jag i alla fall inga andra planer.
Så mår äldre i branschen
Kanske är det personer som känner att de klarar av jobbet som också valt att stanna i branschen? Efter arbetsdagens slut mår i alla fall äldre branschanställda bättre än yngre, på vissa sätt. Det visar Hotellrevyns enkät om stress, som vi gjorde i höstas.
Ungefär 300 av de 1 000 svarande var 47–65 år. Det visade bedömer de äldre något oftare sin arbetstakt som rimlig. Men enkäten visade också att den äldre gruppen oftare blir fysiskt utmattad än snittet. Däremot är de mer sällan både fysiskt och psykiskt utmattade, eller enbart psykiskt utmattade.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.