Hemma hos hotellgästen

Hotell Stay At i Kista blir ofta som ett andra hem för sina gäster. Här stannar genomsnittsgästen en månad. Någon har bott här i tre år.

Mitt i det som ibland kallas för Sveriges Silicon valley, Stockholmsstadsdelen Kista, ligger lägenhetshotellet Stay At. Här, vid den myllrande Kistagallerian, samsas hotellet med studenter, shoppare och massvis med teknikkonsulter. I den oansenliga hotell­lobbyn är det desto lugnare. Det är svårt att tro att alla 166 rumslägenheter är bebodda.

– Det är inte så konstigt, de flesta gäster klarar sig själva. Tanken är ju att det här ska vara som deras hem, förklarar receptionisten Patrik Rosén.
Han och kollegan Jonas Persson passar på att svara på mejl och skriva ut fakturor. I dag är det tisdag, alltså inte en av de största in- och utcheckningsdagarna. Fast här på Stay At ser veckorna annorlunda ut än på många andra hotell, säger Jonas.
– Många av våra gäster bor här i veckorna och åker hem på helgen. Men en del kommer redan på söndagen, andra åker hem på onsdagen och en del stannar hela veckorna. 

Stay At-kedjans koncept är just att erbjuda hotellägenheter, snarare än traditionella rum, för gäster som vill ha någonstans att bo länge. Tanken är att lägenheterna ska ha en så hemlik miljö som möjligt. Här i Kista har alla lägenheter kokvrå och de lite större har ett ordentligt kök och ett vardagsrum. De stora lägenheterna är extra populära bland gäster som stannar riktigt länge, berättar Jonas.
– Framför allt de som har tagit med sig fru och barn. Men de allra flesta kommer ensamma.

Sara Söderberg.

Den typiske gästen på Stay At i Kista är nämligen en manlig, högutbildad indier. Eller möjligtvis kines. Runt 80 procent av hotellets långtidsboende gäster kommer från något av dessa länder och är här för att jobba på något av Kistas många ­företag, berättar Sara ­Söderberg som är front office manager.
– Det kommer väldigt mycket it- och telekomkonsulter därifrån. Man märker att det är de nya teknikländerna. De stannar ofta länge, runt sex månader, eller tills deras visum tar slut, säger Sara.
Genomsnittsgästen på Stay At stannar dock en månad. Jonas, Patrik och Sara konstaterar att deras gäster skiljer sig en del från vanliga hotellgäster. De har andra behov.
– De kan till exempel ringa och vilja ha extra uppsättningar porslin för att de ska ha middagsbjudningar. Då är det bara att packa ihop och springa, säger Jonas.

Annorlunda är också att gästerna har tillgång till tvättstuga, och att städning bara ingår en gång i veckan. Den som vill ha mer får betala extra. Eller städa själv, det finns städskåp på varje våningsplan. Städerskan Lydia Johansson tror dock att många av hotellets långtids­boende gäster inte är vana vid att städa själva.
– På en vecka kan det bli väldigt stökigt i rummen. Jag tror inte att så många städar.
Lydia är, liksom all städpersonal, anställd av bemanningsföretaget Restaurang ­Assistans, men hon är här på Stay At nästan varje dag.
– Jag tycker att det är bra, men det kan bli väldigt smutsigt. Titta här, säger hon och låser upp dörren till ett rum.
Plastpåsar och sängkläder ligger huller om buller på golvet, och någon har slabbat ordentligt i den lilla köksvrån.
– Det är egentligen köket som gör det tyngre än att städa vanliga hotell­rum. Det blir så kladdigt, säger Lydia.

Det finns varken bar, restaurang ­eller frukostmatsal på ­hotellet, men ett stort utbud i Kista galleria. Den har kvällsöppet varje kväll, och gästerna har direktaccess med sina nyckelkort. Hotellets läge, i tre våningsplan i två olika torn, gör det ibland lite svårt för nyanställda och gäster att hitta, berättar Jonas.
Han ska gå en runda för att undersöka fel som gäster rapporterat.

Jonas Persson.

– Vi försöker passa på att göra en koll när det är lugnt. På kvällarna har vi ofta inte tid.
En hiss upp och en korridor senare är vi framme vid ett rum som saknar fjärrkontroll. Jonas installerar en ny och prickar av på sin lista. I nästa rum har gästerna klagat på att kranen skvätter och att kylskåpet är trasigt. Av lukten att döma stämmer åtminstone det sista. Kranen verkar dock fungera som den ska.
– Vad skönt, då slipper vi ringa efter en rörmokare, säger Jonas och prickar av.

I trapphuset möter vi Sara med en laptop under armen. Hon kontrollerar att internet­uppkopplingen funkar som den ska.
– Det är en gäst som säger att den inte funkar. Men ofta lönar det sig att kolla själv först innan man ringer en it-tekniker. Oftast är det den mänskliga faktorn.
Två halvdagar i veckan har de tillgång till en vaktmästare, däremellan får de fixa själva. Det passar Jonas bra, säger han på väg tillbaka till receptionen.
– Här får man vara lite vaktmästare själv. Alla gör allting så det är omväxlande.
I receptionen har det börjat hända saker. Patrik checkar in ett par gäster, och en man med indiskt utseende surfar bilmodeller på gästdatorn. Det finns gratis trådlöst bredband på rummen men en del föredrar att hänga i lobbyn, säger Patrik.  
– Många är ju långt hemifrån och kanske vill ha lite sällskap. Och stammisarna lär man ju känna på ett vis.
Att prata med de indiska gästerna är dock inte alltid helt lätt. Den typiska indisk-engelskan som många pratar kan vara svår att förstå. I alla fall till en början, berättar Jonas.
– Det första året var det svårt att förstå vad de sade, men man vänjer sig.
De har också noterat andra skillnader, som att en del gäster vill pruta på priset.
– Och många dubbelkollar räkningen. Som om de misstänker att man försöker lura dem, säger Sara.
Men de gillar sina långvariga gäster som de ofta får en mer personlig kontakt med.
– Det finns gäster som har bott här sedan jag började 2007. Man får ju helt klart en relation till gästerna när de stannar så länge, säger Sara.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.