Fullt ös, högt över talltopparna. Vi hänger med Samuel, Lovisa och Eddie på ett hisnande arbetspass i ziplineparken Little Rock Lake i Klavreström.
Djupt inne i de småländska skogarna, en halvtimme söder om Vetlanda, ligger en av de mer ovanliga arbetsplatserna inom HRF:s avtalsområde: ziplineparken Little Rock Lake i Klavreström.
Hit kommer folk för en adrenalinrusch högt över trätopparna i anläggningens drygt fyra kilometer av zipline-banor.
Det är allt från svensexor och företagsgrupper till par och familjer.
– Det är verkligen alla möjliga typer av gäster. Alla som gillar äventyr! säger guiden Samuel Rööst som håller i dagens första »avgång«, som det kallas här.
Förmiddagens grupp är ett gäng kusiner i blandade åldrar med respektive, från en närliggande ort.
Samuel och kollegorna Lovisa Andersson och Eddie Wernesjö hjälper dem på med utrustningen – sele, hjälm och handskar – innan det är dags för säkerhetsgenomgång.
Samuel visar på en lågt uppsatt lina hur de ska hålla händer och ben, och hur de ska bromsa eller öka farten. Säkerhet är a och o, säger Samuel.
– Den viktigaste regeln är att man inte får röra sin egen utrustning. Inte selen, inte hjälmen, inte kopplingen. Det är vi som sköter det. Ni behöver bara njuta. Frågor?
En smal spiraltrappa i trä leder upp till den första banan via en lång hängbro. Här uppe är utsikten milsvid.
– Åt vänster har ni Åseda, åt höger Växjö. Och Vetlanda är ju ditåt, pekar Samuel innan han fäster in sig på första linan och kastar sig ut.
Upplägget är enkelt, en guide åker alltid först och en åker alltid sist, berättar Lovisa, som är utbildad för att vara sist.
– Men jag tränar för att vara frontguide också. Det är ju lite olika uppgifter.
Utbildningen av nya guider är intern. Det finns inga externa utbildningar för att jobba med zipline, säger Lovisa.
Eddie har tränat i drygt ett år, och i dag är det dags för »examen«, berättar han medan han fäster in en deltagare.
– Så Lovisa och Samuel håller ett öga på hur jag gör saker i dag. Jag hoppas att det går bra, säger han och guidar gästen:
– Nu kan du ta ett kliv ner på trappsteget, jag håller i dig. Nu kan du sätta dig ner, upp med benen. Då kör vi!
Linan tjuter när hon far i väg i full fart.
Under tiden fäster Eddie in nästa gäst. När hon kommit över slår han tre slag mot linan och inväntar svar. Till slut kommer det tre slag tillbaka och Eddie upprepar proceduren.
En bra dag under högsäsong kan de ha ett tiotal avgångar, berättar Samuel när alla har kommit över.
Varje tur runt banorna tar mellan två och tre timmar, lite beroende på väder och hur många gästerna är.
– Vi kör i alla väder, förutom när det åskar.
I dag är vädret bra, solen skiner och det är bara lite vind. Vid ett av stoppen görs en lite längre paus i solen.
Samuel berättar om grundaren Jonas Grahn, en visionär av rang, som tyvärr gick bort för några år sedan.
Han var själv höjdrädd, vilket resulterade i de trätavlor med bibelord som sitter uppsatta lite runt om i parken.
– Jonas Grahn hoppades att de skulle hjälpa honom klara att åka. Och så blundade han och åkte.
Bara ett par linor återstår på banan. Guiderna brukar hinna ungefär tre turer på en dag, berättar Lovisa som går andra året på gymnasiet, teaterlinjen, och jobbar extra på helgerna.
– Det är ett väldigt härligt jobb att ha. Det är jätteskönt att vara ute hela dagarna.
När de sista i gruppen har kastat sig ut åker Eddie och Lovisa efter.
Vid landningen väntar Peter Szabo med anläggningens pickup som ska ta gänget tillbaka till startpunkten.
Det är Peter som driver Little Rock Lake i dag. Han var tidigare platschef men började som guide för sju år sedan.
– Jag har åkt ett antal tusen gånger. Nu hinner jag inte guida särskilt mycket alls, säger han.
Innan avfärd tar Peter ett par gruppfoton. Samuel, Lovisa och Eddie spexar vant framför kameran.
Sedan kämpar sig pickupen tålmodigt upp för backarna mot huvudbyggnaden.
Trion tar av sina selar och hjälmar, innan de hjälper gästerna av med sin utrustning. Nu är det dags för lunch, säger Samuel.
– Innan det är dags för nästa avgång.
