De är livsviktiga för Lansjärv

Närlivs, mack och mötesplats. E10-baren är viktig för Lansjärvsborna. Vägkrogen har även inspirerat restaurangbiträdet Solveig Nordmark till en hel roman.

Europaväg 10 från Luleå mot Narvik i Norge. Efter en och en halv timme, strax efter att man passerat polcirkeln, kommer en låg gul träbyggnad med bensinstation. E10-baren ser inte märkvärdig ut. Men veckopendlar man till och från jobbet i Kiruna är det här man stannar för en dagens. Bor man i Lansjärv är det hit man kommer för att äta, fika eller handla. Restaurangen bokas också för en del fester och föreningsträffar, som älgfesten i allhelgonahelgen till exempel.

När restaurangbiträdet Solveig Nordmark växte upp i Lansjärv fanns Konsum, Ica, post, skola, förskola och brandstation i byn. Nu finns E 10-baren.
– Folk kan ringa och fråga när bussen går eller om vi har hört något om strömmen som har gått, berättar Solveig Nordmark.
Inne i restaurangen hörs ett svagt fläktsurr och en tv på låg volym. Menyn erbjuder mat från grillen, det lokala köket, world wide och till de små.

I köket förbereder Rosemary Silverplats en laddning chili con carne, steker lök och paprika. Hon ­berättar om ställets betydelse.
– Det finns så många äldre i byn som kan komma hit och träffa varandra. Utan det här skulle byn snart vara död.
Lansjärvsbon Tord Henriksson kommer in från ruskvädret.
– Den här anläggningen är byggd av folket! Människor har stått ideellt och byggt. Folk gav pengar för att det skulle bli verklighet, berättar han.
När E10:an drogs förbi Lansjärv var det få som hittade in till den mack och restaurang som låg inne i byn. Ett ställe som det här måste ligga vid stora vägen för att överleva, insåg byborna. På 1990-talet bildade de en ekonomisk förening och byggde anläggningen.

Efter ett antal år såldes vägkrogen, som då hette Tank och mat, till en affärsman från Luleå. Driften togs över av folk som hyrde av honom. Dessvärre personer som mellan varven varken betalade hyra eller löner. Det blev allt tommare i hyllorna. Cheferna skyllde på leverantörerna.
– Men vi svarade ju i telefon och hörde att de inte hade fått betalt, berättar Rebecca Nilsson.
Det saknades kollektivavtal och Rebeccas lön låg en bra bit under minimilönen.
– När det är ens första anställning vågar man inte säga ifrån.

Solveig Nordmark och hennes sambo, som även han jobbade på Tank och mat, var på semester när en arbetskamrat ringde och sa att »nu har de stängt dörren«. Driftscheferna gick under jorden och skrev inte på konkursen. A-kassan dröjde och det tog ett halvår innan Solveig och de andra fick pengar via den statliga lönegarantin.
– Först tog jag sparpengarna och det var inte mycket, sedan fick jag låna här och där, säger Solveig Nordmark.
Utan facket och LO-TCO Rättsskydd hade de aldrig fått sina pengar. De i personalen som är kvar sedan gamla tiden är alla med i HRF.
– Man ska vara med i facket, annars har man inga rättigheter, säger Rosmary Silverplats.

Solveig har skrivit en roman, »Sista utposten«, som handlar om en del av det som hänt på jobbet. Hon har själv gett ut boken på förlaget Vulkan.
– Det är en skröna, men en del av det som kanske verkar påhittat har hänt. Jag har snott karaktärsdrag från verkligheten. Bokens ombudsman Göran är till exempel Jouni Salonen från HRF Nord.
Hon har börjat på en uppföljare till sin roman, och saknar inte uppslag. Dessutom skriver hon bokrecensioner för tidningen Norrländska Socialdemokraten. Hon har tidigare gått journalistutbildning på folkhögskola.
– Men jag fick hemlängtan.
Bygden är anledningen till att de anställda har stannat, trots alla missförhållanden.
– Jag trivs och vill bo kvar. Det finns inte så många jobb här, inte i grannbyarna heller, konstaterar Solveig Nordmark.

I juni öppnade restaurangen igen, nyrenoverad och omdöpt till E10-baren. Ägaren hade kallat in Jeanette Ström som driftschef och delägare. Hon har 27 års erfarenhet från branschen.
Det märks att de har fått en chef som på allvar är engagerad i driften. De har fått tydligare arbetsstationer, i stället för att hoppa mellan allt.
– Förut fick vi komma på lösningar och göra det bästa av situationen. Nu har vi någon att luta oss mot, säger Solveig Nordmark.
Vid ett bord i restaurangen sitter tvillingarna Erik och Åke Brännmark. De är på väg hem till Kalix från Kiruna, där de arbetar med byggnation. De stannar här på vägen upp varje söndag, och på vägen ner varje torsdag.
 – Nu är det mycket, mycket bättre. Det går snabbt att få maten, säger Åke Brännmark, som även brukar stanna här med hockeylaget Kalix UHC A-lag, som han är lagledare för.

Den nygamla E10-baren ser ut att överleva. Personal, bybor och trafikanter på genomresa trivs.
Det är enkla saker som krävs för att få en vägkrog att bli omtyckt, säger Jeanette Ström.
– Vänligt och trevligt bemötande, en bra meny och rent på toaletterna, sådant som man vill ha när man är på väg.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.