Bostadsfrågan är nästa offer i kulturkriget. Dags för skärpning på alla fronter, uppmanar Jonas Nordling.
Det var länge sedan bostäder och bostadsbrist var en valfråga. Tyvärr.
I år finns dock alla förutsättningar för att bostadsfrågan äntligen kan bli het. Tyvärr.
Mycket tyder nämligen på att även denna samhällsbärande fråga kommer förlamas i en polariserad debatt. Precis som mycket annat av det offentliga samtalet har fördummats det senaste decenniet. Bostadsfrågan tycks bli nästa offer i det så kallade kulturkriget.
Tvångsförflyttning
Du vet hur det kommer bli. Som när Socialdemokraterna för ett år sedan antydde ett behov av mångfald av upplåtelseformer i olika bostadsområden. Det vill säga fler villor bland hyreshusen, och tvärtom.
Det räckte för den andra sidan.
I deras retorik blev blandade upplåtelseformer det samma som tvångsförflyttning. Varpå Socialdemokraterna tonade ner sina visioner om framtida bostadsområden.
Allt som riskerar att skrämma väljare ska bort när valet närmar sig. Trots att det nu framför allt behövs modiga politiker för att lösa vår bostadsbrist.
Urspårad debatt
Strax före jul viftade den moderate regionpolitikern Kristoffer Tamsons med samma spöke hos Dagens Industri. Enligt Tamsons döljer S sina konkreta förslag på ”tvångsblandning”. Egentligen finns ”ytterst en önskan om att flytta på befintliga stockholmare”.
Redan här har alltså debatten spårat ur. Men det fortsatte hos alltid intressanta bostadspolitik.se häromveckan. Först granskade man den rödgröna majoritetens plan för huvudstadens bostadsförsörjning.
Där konstaterar man att det fanns ett stort behov av hyresrätter i de bostadsområden där andelen låg under 25 procent. Svårt att säga emot kan tyckas.
Men i sajtens egen podd, bopolpodden, gick kommentatorn Kent Persson i gång:
”Här vill man bygga hyresrätter i befintliga villaområden – och jag förstår faktiskt inte detta. Vi har problem i våra stora miljonprogramsområden med otrygghet och att folk inte vill bo. Och vi har villaområden som i dag fungerar bra: Åtgärda problemen där det finns problem!”
Nöjda moderater
Kent Persson är visserligen gammal moderat. Han har bland annat varit partisekreterare. Men här kommenterar Persson i egenskap av företrädare för fastighetsbolaget Heimstaden (som för övrigt är delägare av sajten där Persson är kommentator).
Normalt brukar fastighetsbranschen efterfråga en mer expansiv byggpolitik. Men ibland går ränderna tydligen inte ur hos gamla moderater.
För vilket problem är det som måste lösas? Svaret finns också hos bostadspolitik.se: 89 svenska kommuner har inte byggt en enda lägenhet på tre år. Här återfinns en rad moderatstyrda kommuner i storstadsregionerna. Som Staffanstorp och Lidingö.
”Vi är nöjda med det Lidingö som redan finns”, säger kommunstyrelsens ordförande i Lidingö. Men kan vi medborgare verkligen vara nöjda med den typen av politiker?
Det behöver byggas i alla områden, inklusive villaenklaverna. Det finns inte utrymme för dum partipolitik i denna fråga. Men där verkar vi alltså hamna detta valår.
Rop efter villamattor
Ännu tydligare blir det efter att ha hört den färska SR-dokumentären Uppförsbacken. Där beskrivs Moderaternas knepiga situation inför kommande val. Hur ska partiet behålla sin relevans och inte bli helt uppätna av SD?
Den ständige retstickan Hanif Bali har receptet klart för sitt partis överlevnad. Han menar att ”hus och villa är det som gör folk borgerliga”.
Och hans råd är därför enkelt:
”Riv lägenheter och bygg villamattor”
Det är så här bostadspolitiken blir fördummad. När den främst ses som en svensk version av gerrymandering, det vill säga ingrepp i valkretsar för att maximera politisk egennytta. Vi kan bättre.
Fega bostadspolitiker
Att vifta med spöken inför väljarna för att uppnå kortsiktiga vinster har redan ställt till det tillräckligt. Inget parti har vågat avveckla ränteavdragen, trots att dessa bevisligen trycker upp bostadspriserna. Och ingen politiker skulle få för sig att väcka frågan om en ny fastighetsskatt, trots att det är en stabil skattebas som kan användas för en mer progressiv bostadspolitik.
Lägg därtill den ständiga motviljan hos medborgaren, när det gäller förändringar i den egna närmiljön. Den så kallade Nimby-effekten har sedan länge varit en utmaning för bostadsbyggandet.
Decennier av obefintlig bostadspolitik har dock skapat problem för medborgarna. I storstäderna råder bostadsbrist i allmänhet och brist på billiga bostäder i synnerhet. Städernas unga får allt svårare att flytta hemifrån.
Dags för facket att höja rösten
I norra Sverige ropar man just nu efter arbetskraft. Men inte heller där finns det några bostäder.
Och även där det finns överskott på bostäder så blir det problem. Dessa är nämligen oftast fel för målgruppen. Mängder av äldre flyttar inte från sina alltför stora och allt annat än anpassade bostäder. Inte sällan förfaller samtidigt villorna de bor kvar i. Nationalekonomiskt sett är det ren kapitalförstörelse.
Det finns alltså all anledning till skärpning på alla fronter när det gäller bostadsfrågan. Inklusive fackföreningsrörelsen.
En god bostad till skälig kostnad är i allra högsta grad en facklig fråga.
