De grillar under tidspress, grälar om kryddning och tar kokosskum på allvar. Jag sitter i trance i tv-soffan.
Jag gillar att laga mat och läser gärna kokböcker – även påkostade luntor med recept som jag aldrig skulle våga mig på. Jag låter mig gärna lockas med på nyöppnade restauranger, där jag glatt beställer maträtter vars namn jag inte kan uttala.
Jag har med andra ord ett visst matintresse. Men hittills har detta intresse haft en gräns, och den har gått vid tv-kockar.
Lite märkligt med tanke på att jag alltid älskat tv-serier av alla slag: deckare, komedi, såpa – det mesta har glidit ner. Men Nigella? Nja. Jamie? Gäsp.
Udda men samtidigt lite tillfredsställande. Det fanns faktiskt tv jag var immun mot! Tung betoning på fanns.
De senaste åren har liknat en sorts belägring. Tv-kockarna har blivit fler, och deras program alltmer populära och påkostade. Men jag var tapper. Jag lät mig inte bevekas. Jag stod emot i det längsta. Fram till i dag. Fram till Top Chef. Dags att vifta med vit flagg, jag kapitulerar.
Top Chef är en dokusåpa – 16 kockar slås ut en i taget – och sänds i repris med infernaliskt beroendeframkallande regelbundenhet: ett avsnitt varje vardag. Och jag får bara inte nog. Fick jag bestämma skulle jag se tio om dagen och lägga min normala tillvaro helt på hyllan. Okej, formatet är stelt, programledaren Padma Lakshmi (Salman Rushdies ex-flickvän!) är monoton och hela serien skamlöst sponsrad. Men vad spelar det för roll? Spänningen är olidlig! Kockarna är så duktiga! Domarna är så hårda och rättvisa!
Jag blir inte det minsta inspirerad till matlagning – detta är så avancerat och stajligt att det nästan är livsfarligt. (Säsong 3-vinnaren Hung var så snabb med kniven att han nästan högg näsan av sin medtävlare Casey.) Men jag tuggar på naglarna inför varje utslagning.
Ska Richards åka ut efter att ha serverat en grynig sous vide-lax? Är tävlingen med julmat diskriminerande mot judiska och muslimska deltagare? Klarar Michael att laga mat efter en visdomstands-operation? Kan Howie laga en enda maträtt utan fläsk?
För första gången i livet är jag, som är lika ointresserad av OS som Melodifestivalen, helsåld på en tv-tävling. Det är bara att inse. Jag är immun mot hockey och en tolvpoängare från Luxemburg rör mig inte i ryggen. Men om folk grillar kött i kamp mot klockan, grälar om kryddning och tar kokosskum på allvar? Jag sitter i trance i tv-soffan.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.