I min verklighet är det den som får sitt barn att äta flest grönsaker som vinner!
Jag är en omtänksam, orolig, lite överkontrollerande mor till en fyraåring och har just nu ordet »neofobi« som ständig följeslagare. Neofobi betyder rädslan för det nya och enligt mina erfarenheter är det en fyraårings främsta karaktärsdrag. Framför allt använder man ordet för att beskriva barns inställning till mat. Under neofobins bila faller grönsaker, frukt och kött bort medan bullar och vit pasta klarar sig utan minsta skråma.
Ställer jag fram en oprövad grönsak, eller rättare sagt, en grönsak min son inte ätit den senaste månaden, så skriker han så att rutorna i köket skallrar.
– Jag gillar bara potatismos och rödbetor!
Men frukostmackan som jag en gång gått med på mot bättre vetande och nu inte kan få honom att sluta med – jordnötssmör på polarkaka – den är invand och outbytbar. Kanske är det också neofobin som gör att han, liksom många i sin åldersgrupp hatar förflyttningar och uppbrott. »Vill inte gå till dagis« när man är hemma. »Vill inte gå hem!« när man kommit dit. Vill inte ta av sig pyjamasen. Vill inte ändra på nåt.
Men det är när det handlar om mat som det blir problematiskt. Som varje förälder månar jag om att mitt barn ska få i sig det han behöver. Upplever jag att han inte får det drabbas jag av skam och otillräcklighet, övertygad om att han snart tynar bort i brist på broccoli.
I alla fall är jag känslomässigt övertygad om det, intellektuellt så vet jag att få barn i Sverige är undernärda. Jag är också säker på att folk ser på mig med förakt när han vägrar äta sina grönsaker på lunchrestaurangen. »Han har neofobi« vill jag ropa, men människorna runt mig ser bara en obstinat, grönsaksvägrande liten pojke som förmodligen blivit klemad med av sin curlande mamma, som säkert har dåligt samvete för att hon alltid kommer för sent till dagis och därför kompenserar med att ge det stackars barnet dålig mat.
»Neofobi! Jag lovar!«, vill jag ropa. »Det är ärftligt och väldigt vanligt bland barn i den här åldern. Det är en försvarsmekanism egentligen.«
Nästa dag äter vi hemma och den lille neofobikern sätter i sig såväl svarta bönor som avokado och körsbärstomater. Stoltheten sväller i mitt bröst – med en liten gnutta bitterhet att det inte är någon som får se miraklet. Men jag är ändå tillfreds, för det är inte den som har flest saker när dom dör som vinner. Nej, nej inte i min verklighet. Det är den som får sitt barn att äta flest grönsaker. Själv håller jag på att utveckla neofobi-fobi.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.