I Danmark växer de alternativa facken snabbt. De är billigare, men knappast bättre. Tvärtom gör de löntagarna svagare, skriver Jonas Nordling.
Händer det i Danmark så brukar Sverige ofta följa efter. Men allt som sker hos våra grannar i söder är inte toppen. Precis som i Sverige brottas de danska facken med att locka nya medlemmar. Men de har ytterligare en utmaning. De så kallade gula fackföreningarna.
Ursprungligen står detta för fackföreningar som bildats av arbetsgivarna. I Danmark används begreppet numera för fack som utmanar den etablerade fackföreningsrörelsen. Och utmanar gör de.
I nyutkomna boken De røde, de gule og de unge beskriver författaren Niels Jespersen dagens läge. Han kallar det för kampen om den danska modellen. Enligt boken är elva procent av de danska löntagarna med i ett gult fack. Totalt betyder det drygt 20 procent av de organiserade danskarna enligt svensk expertis.
Bäring även för Sverige
Niels Jespersen är visserligen ingen neutral skildrare av denna danska kamp. Han är före detta facklig ledare, och numera chefredaktör för den socialdemokratiska nättidningen Pio. Men hans varningar har bäring även för den svenska modellen.
Var femte dansk fackmedlem väljer alltså numera ett gult fack. Det mesta talar för att de har valt utifrån priset. Det kan nämligen vara 60-70 procent billigare att gå med hos utmanarfacken.
I en tid när facken tappar medlemmar är det väl bra om många stannar kvar, om än i utmanarfack? Nej, tyvärr inte.
Utmanarna
I Danmark handlar det framför allt om två alternativa fack: Krifa och Det faglige hus.
Krifa grundades redan 1899 som Kristelig Fagforening. De verkar från en frikyrklig grund, och uppger att de numera har 185 000 medlemmar.
Det faglige hus bildades 1988 utifrån ett missnöje med befintliga fack. De marknadsför sig framför allt som ett billigare alternativ. Deras mål är att vara 275 000 medlemmar 2029. De har redan drygt 190 000.
Problemet är bara att dessa fackföreningar inte har så mycket att erbjuda. De har oftast ingen rätt att teckna kollektivavtal på arbetsplatserna, och de erbjuder enligt Jespersen inte mycket till förhandlingshjälp.
Det blir alltså som att köpa en väldigt billig hemförsäkring. Men när ditt hus brunnit ned visar det sig att ersättningen blev väldigt låg.
Bra i teorin
I teorin kan det kanske låta bra med en större marknad för fackföreningar. Större valfrihet för individen. Och större krav på de etablerade förbunden.
Medlemskapet i en fackförening är dock ingen vara på en marknad. I det här fallet innebär valfriheten för individen svaghet. För att uppnå framgång för ett fack krävs enade löntagare.
I centraleuropeiska länder råder dock denna splittrande valfrihet sedan länge. Mängder av fack konkurrerar där med varandra, inte sällan utifrån ideologisk grund. Det har inte gynnat någon löntagare.
Norge nästa?
Trots detta tycks facklig splittring alltså ha rullat in för gott även i Danmark. Och den danska modellen är därmed nu allvarligt hotad. Enligt Jespersen är mindre än hälften av danska löntagare medlemmar i de förbund som tecknar kollektivavtal. Då kommer det bli svårt att försvara sina villkor.
Vilken arbetsmarknad står näst på tur? Krifa finns till exempel sedan 2008 även i Norge. Men också i Sverige rör det på sig.
Historiskt sett har en rad gula fack försökt etablera sig här, men ingen har lyckats. På senare år har det framför allt handlat om organisationer som kopplats till SD. Senast ut är ett försök i Borås, som dock i skrivande stund endast lockat 50 medlemmar.
Men det gäller att vara på tårna. Det danska tillståndet visar att en modell kan krascha snabbt.
