För åtta år sedan besökte Hotellrevyn Turkiet. Vi mötte anställda på hotell och restauranger och talade med fackets folk. Vi mötte mycket arbetsglädje och yrkesstolthet men också ett auktoritärt arbetsliv där cheferna bestämde nästan allt och staten och arbetsgivarna hade den mesta makten.
Nu har vi åter besökt Turkiet för att se hur det har gått för facket och de anställda.
Först ska sägas att det inte går att göra reportage på arbetsplatser på samma villkor som i Sverige. I flera fall satt chefen med och lyssnade på allt vad som sades.
Demokratin har fortfarande brister, men är bättre än för åtta år sedan. De anställda som tidningen träffade är stolta över sina jobb. Hotellrevyn träffade anställda på arbetsplatser där det finns fackförening och kollektivavtal, och där är villkoren betydligt bättre än på andra håll.
Turistindustrin är en av Turkiets största näringar och sysselsätter en stor del av befolkningen. Men det turkiska hotellfacket har bara 4 000 betalande medlemmar.
Om det kärvar i förbindelsen med arbetsgivaren kan de flesta anställda inte vända sig till facket för att få hjälp.
I Sverige beror det mest på den anställdes egen slöhet eller snålhet om han eller hon står utanför facket. I Turkiet försvårar staten för facket och den som vill gå med.
För att få lov att begära avtal måste facket i Turkiet ha mer än hälften av de anställda som medlemmar. Samtidigt kan de anställda bli av med sitt jobb utan skäl. Så fort arbetsgivaren får reda på att en anställd har gått med i facket kan han säga upp denne. Därmed blir det svårt för facket att komma över den gräns där man kan begära och få kollektivavtal.
Det är staten som sätter upp de här reglerna för facket. Facket kan inte själva bestämma sina egna stadgar och avgifter eller vad man ska arbeta med.
Det turkiska hotell- och restaurangfacket är marginaliserat. Tack vare stöd från svenska HRF har många medlemmar kunnat gå facklig utbildning. Fler vågar yttra sig på möten och facket har demokratiserats. Ute i samhället har dock facket inte kunnat flytta fram sina positioner.
Europafacket ger stöd till turkiska fackföreningar. Det mesta är statliga skattepengar, en mindre del är medlemmarnas bidrag.
EU-systemet bygger på att det finns parter på arbetsmarknaden, organisationer för anställda och arbetsgivare, som EU-organen kan diskutera med. Men en fackförening måste bygga på medlemmarnas önskningar och behov. Om den bygger på att en stat eller en mellanstatlig organisation behöver facket som remissorgan, finns risken för ett toppstyrt eller statsstyrt fack.
Den svåra konsten för det internationella facket är att försvara nya fackliga organisationer runt om i världen. Samtidigt måste stödet ges i sådana former att organisationerna inte blir toppstyrda.
När stat och arbetsgivare går ihop för att trycka ner fackföreningarna brukar det gå illa både med ekonomin och demokratin. Erfarenheten visar att fria fackföreningar är bästa sättet att få en bra utveckling i ett land.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.
