Vad tråkigt mitt liv hade varit om jag bara umgicks med människor som åt köttfärslimpa med lingonsylt varje dag.
Ni vet hur olika historier återupprepas i en familj. Hos oss är det samma sak år ut och år in. Vi minns, kanske lägger huvudet på sned och skrattar. Klassikerna hos oss är när min lillasyster på en utflykt på Västkusten sa: »här luktar det Karin, här luktar det svin«, en svidande kommentar till sin åttaåriga storasyster. Eller en tårdrypande historia om att det enda morfar fick i julklapp som barn var en apelsin. Också den om när pappa åt sin första kebab. Pappa var i Mellanöstern 1969 och reste runt, och just i Turkiet, någonstans vid Svarta havets kust, upplevde han sin första kebab, för motsvarande 50 öre. Jag tappade hakan om och om igen – tänk att pappa fick vänta 20 år på sin första kebab. Jag kunde inte förstå hur alla i Sverige inte hade ätit kebab hela sitt liv. Det hade ju nämligen jag.
Jag växte upp i Lund på 1980-talet med grynkorv som representant för min geografiska härkomst, nämligen mammas och pappas Västergötland. Mina grannar och skolkamrater kom ifrån Indien, Bulgarien, Chile, Hawaii, Iran, Irak, Polen, El Salvador och självklart från Skåne. För mig var det självfallet att hemma hos Lycke pratades det skånska och åts fläsk med sötsur sås. Och hos Navdip åt vi chapati och jag låtsades förstå hindi. Det gjorde jag inte men det kändes coolt. På äldre dar har jag lärt mig lite persiska och förstått alla hundra regler i tarofen, den traditionella seden att truga. I dag blir jag nästan våldsam om någon inte erbjuder mig den sista tadigen. Jag trodde i min enfald att alla växte upp så, med kompisar från hela världen och med deras kultur och matkultur inte minst, inkluderat i vardagen. Men så jobbar jag ihop med folk från Bromma, och förstår att vissas erfarenheter av matkultur bara kommer från resor utomlands. Vad tråkigt, tänker jag.
I dag, i Sverige 2013, finns det konstigt och sorgligt nog människor som klagar på just mångfald. Jag tänker på vad tråkig min barndom och mitt vuxna liv hade varit, om jag bara hade umgåtts med människor som alla åt köttfärslimpa med lingonsylt varje dag (detta är det »svenskaste« jag kunde komma på). Lika självklart som det är att jag nuförtiden önskar mina vänner gott nytt år i mars, äter jag hellre tadig än vanligt ris. Men jag tackar först motvilligt nej tre gånger, allt enligt den tarofska lagen. Det gäller att hänga med.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.