Så fort jag lämnar Sveriges gränser upphör alla mina vanliga behov och rutiner.
För en tid sedan såg jag ett avsnitt av SVT:s program »Kinas mat«. Den urtrevliga resenären och programledaren Fredrik Önnevall blev bjuden på orm av en kinesisk familj. Han konstaterade lite förvånat att det inte alls kändes särskilt främmande att äta orm, trots att man som svensk har ett inbyggt motstånd mot det, så länge man åt den med andra. Vår smak och inställning förändras av den miljö och det sällskap som vi är i. Det är naturligtvis ganska självklart, och säkert nödvändigt för vår överlevnad, även om vi tack och lov sällan ställs inför valet att äta orm eller svälta ihjäl.
På samma sätt gör vissa miljöer och klimat också att man blir sugen på särskilda saker. Kroppen kan vara så oerhört tydlig med vad den behöver. Så här års skriker min kropp efter riktigt härligt smör- och gräddstinn mat för att skydda sig mot kylan. Är det kallt längtar man efter redda och varma soppor och är det varmt längtar man efter färsk frukt. Precis som det ska vara. Naturlig säsongsanpassning. Ibland är det kanske inte riktigt kroppen som väljer, utan någon snillrik pr-man eller bara vårt invanda mönster. Jag tycker till exempel att det är nästan omöjligt att titta på film på bio utan att äta popcorn, fast jag sällan gör det när jag hyr en video hemma. Och jag blir plötsligt vanvettigt sugen på varm choklad när jag åker skridskor trots att jag egentligen tycker att det är godare med kaffe.
Jag har själv aldrig varit i Kina och har ingen längtan efter att smaka orm. (Ingen särskild motvilja heller, jag gissar att det smakar som kyckling precis som allt annat som är konstigt att äta. Krokodil, struts eller hund.) Men jag är annars ytterst anpassningsbar när jag är ute och reser. Särskilt med frukosten faktiskt.
Kaffe och croissant, bönor och bacon, pannkakor med lönnsirap eller soppa. Ja tack! Jag skulle aldrig ställa mig och tillaga bönor till frukost hemma, men är jag i England slinker det ner lätt som en plätt. Medan jag då varit i Italien står jag mig alldeles finfint hela dagen på en enkel liten brioche. Samma mage, samma aktiviteter men helt olika sorters hunger och förbränning.
Hemma är jag i stället nästan jobbigt enformig. Jag äter samma rostade macka med cheddarost som jag gjorde när jag fortfarande bodde hemma hos mamma och pappa men så fort jag lämnar Sveriges gränser upphör alla mina vanliga behov och rutiner. Jag är väl en sann matkameleont helt enkelt, jag tar skeden dit jag kommer.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.