Göran Everdahl är filmrecensent och skriver om allt som har med populärkultur att göra. Han kan även höras i radioprogrammet Spanarna.
Filmer och hotell är inte helt olika.
Båda är på något sätt verklighetsflykt: under en begränsad tid slipper vi tänka på vardagen och våra vanliga liv, på att bädda och städa och laga mat. Sedan tar filmen eller hotellvistelsen slut, vi åker hem, verkligheten tar vid igen.
Ingen film illustrerar detta bättre än »Grand Hotel«. Denna glassiga såpa spelades in redan 1932 men är fortfarande den ultimata hotellfilmen. En riktig bakelse till film, laddad med kärlek, gentlemannatjuvar, dödliga sjukdomar, ondsinta anslag, tragik och sanslöst glamorösa artdeco-inredningar. Det är i Grand Hotel som Greta Garbo, i rollen som depressiv ballerina, får säga sitt livs replik: »I want to be alone!«. (Eller snarare »Aj vånt tå bi alååån!«)
Filmens sista replik är också berömd. Den går till den alkoholiserade hotelläkaren, doktor Otternschlag, som inte riktigt hajar dramat som pågår: »Grand Hotel. Alltid likadant. Folk anländer, de reser igen. Inget händer.« The End.
Trots alla intriger och trauman i Grand Hotel så avbildar den en lyckodröm: lyxhotellet vi alla vill bo på men nästan ingen av oss har råd med. Drömmen är evig, och det är därför vi så märkligt ofta får se ultravräkiga The Plaza eller Waldorf Astoria om en film råkar utspela sig i New York.
Men en dröm behöver förstås inte vara så lycklig alla gånger, tvärtom. Mardrömmar är lika vanliga.
För bor man på hotell är det ju så att även någon annan ? ja, många andra ? har nyckel till ens rum. Man är omgiven av främlingar, kanske till och med obehagliga främlingar.
Jag säger bara en sak: Bates Motel. Inte många gäster, men de blir grundligt omhändertagna.
Alfred Hitchcock, resande i paranoia, valde helt enkelt en perfekt miljö för »Psycho«. Anthony Perkins som Norman Bates, den där trevlige unge motellinnehavaren med ett brinnande intresse för uppstoppade djur (bland annat), är en lika klassisk hotellgestalt som någonsin Garbos ballerina Grusinskaja.
Gästerna checkar in, men de checkar inte ut. Ett hotellkoncept i skräckfilm som upprepats många gånger.
Allra längst drivs detta på Overlook Hotel, i Stanley Kubricks »The Shining«. Det är i detta spökhotell som vaktmästaren Jack Nicholson drivs till vanvett av onda andar. Bäst minns vi de ödsliga, ändlösa korridorerna där döda tvillingflickor lurade bakom hörnet.
Skräckhotell på teve är mer komiska. Mest minnesvärt: Fawlty Towers i badorten Torquay, med mardrömsdirektören Basil ? enligt John Cleese ett porträtt med verklig förebild. Vilket får en att känna sympati för den mannens arma gäster.
Å andra sidan vill jag poängtera att det finns betydligt värre hotell, både i verkligheten och på bio, än Fawlty towers.
För ärligt talat: vem skulle du helst se som ansvarig för roomservice ? Manuel eller Norman Bates?
Trodde väl det.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.