I Kroatien hålls en folkomröstning om homosexuella ska få gifta sig, en omröstning stödd av katolska kyrkan. Vilken framtid är vi på väg emot, undrar Karin "Kakan" Hermansson.
Det är söndag den första december. Jag vaknar vid tolv och kollar mina sociala medier på telefonen, lite lätt mör efter gårdagens dubbeldejt hos några vänner i Bagarmossen. Försöker inte ens somna om eftersom min flickväns snarkningar tar över hela lägenheten, i stället fortsätter jag slösurfa.
Vid kvart i ett börjar en artikel från DN delas flitigt, med rubriken: »Homoäktenskap förbjuds i Kroatien«. I en kampanj kallad »I familjens namn« har 740 000 människor undertecknat en önskan om folkomröstning. Folket ska alltså få avgöra homoäktenskapets framtid. Andra människor ska rösta om huruvida lesbiska och bögar ska få fira sin kärlek, känslomässigt och lagligt, påsamma villkor som heterosexuella.
I omröstningen deltog endast 37 procent av Kroatiens medborgare, men dessa var tydliga med sin önskan: 66 procent röstade för ett förbud av homoäktenskap.
Folkomröstningen stöddes av den katolska kyrkan, präster uppmanade sina församlingar att rösta för förbudet. Och en lättnadens suck drogs av Zeljksa Markic, ledaren av »I familjens namn«, som konstaterade att ingen framtida regering kommer att kunna legalisera gayäktenskap.
Det är svårt att förstå att vi är i den sista månaden av 2013, att 2014 snart är här och att vår framtid ser ut som dåtidens fascism.
För mig är det svårt att sortera mina känslor, jag vet inte var jag ska börja. Det är läskigt hur den katolska kyrkans makt växer sig starkare, och de ideal den förmedlar. Jag kommer själv från en familj med två katolska föräldrar. De jobbar aktivt emot homofobin, både i sina egna liv, på arbetsplatsen men också i samfundet. Tanken på hur kyrkan stänger ute medlemmar på grund av sexualitet gör mig förkrossad.
Självfallet gör homofobiska åsikter mig nedslagen, samtidigt som det tillhör min vardag att kämpa emot dessa.
Homofobi finns i Kroatien, men också i Sverige. Det är allt från bögskämt till särskilda lagar vid insemination som gäller lesbiska men inte heterosexuella par.
Men att utomstående människor – många som aldrig ens känt någon homosexuell och framför allt inte själva är homosexuella – ska få rösta om huruvida mina kroatiska systrar och bröder ska få gifta sig gör mig knäckt. Vad är vi? Lobotomerade djur i bur? Det finns alltså en lag om hur vi ska förhålla oss till vår kärlek. Jag är livrädd.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.
