Krönika
Artikel från gamla Hotellrevyn.se

Därför åker jag till flyktinglägret

Dadlar, fleecetajts och försäkringspapper är packade. En av mina vänner åker regelbundet till Västsahara med jobbet och jag har länge velat följa med.

Publicerad 27 mars 2014

Jag har packat ner varmakoppen, nötter, dadlar, fikon, power bars och choklad. Tömt mobilen på alla bilder, det finns inga direkta spår där av vem jag är. Mina varmaste, dyraste fleecetajts är med, liksom mina tjockaste tröjor. För det blir kallt på natten i tälten även om vi bor i en pyrande öken. Jag har köpt en ny klänning som täcker armar och knän, den skulle aldrig in i min garderob annars, tro mig. Jag har skrivit ut försäkringspapper på vem jag ska höra av mig till om något händer.

Detta »något« har jag försökt lugna min mamma med att det aldrig händer. Det var säkert fyra år sedan västerlänningar blev kidnappade i Västsahara.
I går tänkte jag: »varför åker jag dit egentligen?« Jag har ju bollat fram och tillbaka med mig själv om den här resan tidigare, men i går panikade jag nästan. Ja, varför ska jag åka dit? Vad ska jag göra där och varför skulle min hjälp behövas? Är detta mitt postkoloniala skuldbrev som spökar, eller är jag bara ego?

Det är så klart båda. Jag tycker själv, att så privilegierad som jag är, med både inflytande och en ordentlig lön, måste jag bidra till en bättre värld. Och som feminist går det inte att bara intressera sig för kvinnor i Sverige, det finns ett systerskap som måste täcka större delar än bara Hägersten. Många av mina vänner är flyktingar, jag tycker mig ha ett ansvar att utöka mina erfarenheter till att i alla fall försöka förstå vad just flykting betyder. Även om jag aldrig kan förstå riktigt och känna det.
Men nu har jag chansen, en av mina bästa vänner åker regelbundet till Västsahara med jobbet, och jag har velat följa med länge. Vi far i natt, Julia, Lisa och jag.

Västsahara är Afrikas sista koloni. Landet är nu uppdelat i två delar, en ockuperad bit i Marocko, och ett flyktingläger i Algeriet, som mottagit några hundratusen flyktingar med öppna armar. Det är i lägret vi ska bo, inackorderade hos en familj. Vi sover på golvet i sovsäckar, så sjukt obekvämt tänkte jag. Men så sover dom ju jämt. Riktigt hur många som bor i Västsaharas båda delar vet ingen.
Men jag vet att lägret innehåller fler invånare än i min hemstad Lund. Där jag cyklat på dagarna och nätterna, fikat och tjuvrökt och spelat handboll. Därifrån har jag åkt till Lysekil flera gånger om året, obehindrat till Köpenhamn över dagen, resor bort från hemmet har varit en självklarhet. Lund, där mitt största problem länge var att jag inte fick rätt sorts Levi–s-jeans i julklapp.

Nu ska jag möta tjejer och kvinnor som fötts i flykt, som växer upp i ett läger och som inte vet något annat. Jag undrar vad dom drömmer om, vad dom tänker om Europa och vad frihet är för dom.
Dom kan nog lära mig ett och annat.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.

Hämtar fler artiklar
Till startsidan
Fråga om jobbet
Experterna svarar på läsarfrågor om allt från schemaläggning till personalmat

Nyheter från hotell- och restaurangbranschen

Varje vecka, direkt i din inkorg.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här