Krönika
Artikel från gamla Hotellrevyn.se

Därför funkar hotell på film

Vräkig lyx eller ruffig skräck -- hotellets atmosfär av låtsasliv gör det perfekt som filmmiljö.

Publicerad 6 maj 2014

På bio visas just nu Wes Andersons kritiker­hyllade, nostalgiska komedi »Grand Budapest Hotel«. Grand Budapest, titelns hotell, är ett typiskt filmhotell: stort och lyxigt som i en saga. Inte precis ett vandrarhem.
Filmhotell är ofta vräkiga. Klassikern i genren, inspelad under det 1930-tal då Grand Budapest Hotel utspelas, hette kort och gott »Grand Hotel«. Det är i den som Greta Garbo befaller sin telefon: Ring, ring!

Den här typen av filmhotell är täckta av bladguld, med tjänstvilliga, uniformerade piccolos och vaktmästare så långt man kan se och trappor som sträcker sig mot himlen. Till och med det skräckinjagande Overlook Hotel i »The Shining« var stort som åtskilliga fotbollsplaner.
Men även ruffiga lilla Bates Motel i »Psycho« är mytiskt – filmens motsvarighet till bröderna Grimms ensliga stuga i skogen, den som Hans och Greta borde ha undvikit.

Hotell är hus som hela tiden byter invånare, och därmed historier. Det är nog därför de är så populära på film: de symboliserar livets möjligheter och ibland faror.
De första av verklighetens lyxhotell kom till i London på 1800-talet för att lösa ett praktiskt problem. Hur skulle lantlig adel resa med bibehållen komfort? De kunde ju inte ta med sig hela godset. Lösningen: dyra hotellrum med tillgång till färdig mat, bärhjälp, tjänstefolk. Som hemma men borta. Personalen fick bara förflytta sig i brandtrappan – ju osynligare desto bättre.

Men inte ens i England fanns tillräckligt med fint folk för att försörja lyxhotellen. Det visade sig att de verkliga pengarna låg i medel- och borgarklass som kostade på sig en vecka på Ritz för att LÅTSAS vara överklass. De bytte liv, lite som vi i dag när vi går på bio.
Hotell byter liv själva också ibland. I höstas bodde jag på ett hotell i Prag som var nunnekloster på 1700-talet och skjutbana för hemliga polisen under kommunisttiden. Och i Umeå sov jag på ett litet mysigt hotell som (enligt taxichaffisen) fungerat som bordell på 1970-talet. Vem hade väl anat!

Wes Andersons »Grand Budapest Hotel« spelades typiskt nog inte in i ett äkta hotell, utan i ett gammalt varuhus som byggdes om för filmen. Passande. Hotellet är ju ombytlighetens slutgiltiga symbol, både på film och i verkligheten.
Hela världen är ett hotell. Platsen blir kvar, allt som byts ut är vi människor. Vi är de tillfälliga gästerna.
Som ändå inte vill checka ut i brådrasket. Fråga personalen i »The Shining« den som inte tror mig.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.

Hämtar fler artiklar
Till startsidan
Fråga om jobbet
Experterna svarar på läsarfrågor om allt från schemaläggning till personalmat

Nyheter från hotell- och restaurangbranschen

Varje vecka, direkt i din inkorg.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här