Bostadsbrist i branschen

Det är svårt att rekrytera personal i storstäderna. Utan bostad går det inte att flytta dit jobben finns.

»man ska flytta dit jobben finns
det kommer inga stekta sparvar flygandes
det kommer inga lägenheter
körandes längs E4:an
ingen inför trängselskatt i vår tvåa
med svart andrahandskontrakt«

Så skriver poeten och kallskänkan Jenny Wrang­­borg i sin nya diktsamling »Vad ska vi göra med varandra«.
Att vara utan bostad innebär en tillvaro där alla ens tillhörigheter läggs ner i några flyttkartonger och så till nästa andra eller tredjehandskontrakt. Att leva i andra hand är att ständigt vara på jakt efter bostad, att inte hinna rota sig på en plats, att med stor sannolikhet betala ockerhyra,  att löpa risk att utsättas för sexuella trakasserier.

Eget boende är början på ett eget liv. Men en 27-åring som får flytta tillbaka till sina föräldrar när studierna är klara. Eller två familjer som trängs ihop i en trea. När ska de få sina egna liv?
Bostadspolitik hör ihop med arbetsmarknadspolitik. Å ena sidan säger politikerna att vi ska flytta dit där jobben finns. Men där jobben finns, finns det inga bostäder. Hur går den ekvationen ihop? Bostadspolitiken har havererat. Det påverkar inte bara den enskilda utan också arbetsmarknaden.

I januari berättade arbetsgivare i branschen att bostadsbristen i storstadsregionerna gör det svårt för dem att rekrytera personal. Fackets svar på det var att det måste byggas lägenheter som folk har råd att bo i.
En bostad ska inte vara en mångmiljon-investering. Billiga och bra hyreslägenheter måste ses som en rättighet, inte som en fantasi.
Det är valår i år och bostadspolitiken måste komma upp i debatten.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.