”Vi måste fortsätta att tro på detta”

När HRF:s ledning krisade i fjol tog Eva-Lotta Ramberg över klubban. Nu är hon vald på riktigt, men vem är förbundets ordförande egentligen?

När Eva-Lotta Ramberg gick med i HRF var förbundet på väg mot rekordsiffror.
I mitten av 90-talet fanns över 60 000 medlemmar. 2025 ser det annorlunda ut. Antalet medlemmar har halverats.

Men Eva-Lotta har inte gett upp. Tvärtom.
– Under pandemin när vår bransch bara dog kunde man verkligen tänka att nu var det slut. Men vi hanterade det och överlevde, för att vi kunde organisera om, säger hon och fortsätter:

– Sedan var det som att börja på noll. Det var många förtroendevalda som var borta. Men vi har lyckats bygga upp detta igen på bara några år. Vi måste fortsätta känna en egen övertygelse om att vi kan detta, fortsätta rekrytera och få fler förtroendevalda.

Klev in på Göteborgskontoret

Eva-Lotta Ramberg vet hur snabbt det kan gå. Som ung kallskänka i början av 1990-talet vandrade hon upp till förbundets kontor i Göteborg.

– Någonstans hade jag lärt mig att man skulle vara fackligt aktiv, men det var oklart vad det var. Så jag gick upp på avdelningen oanmäld och bad att få prata med en ombudsman. Han frågade vad jag ville, och jag sa: ”Bli fackligt aktiv”.

En vecka senare åkte hon på sin första fackliga konferens.
Det var dock inte första kontakten med föreningslivet. Som 14-åring hade svarvardottern från Hisingen gått med i SSU.

– Jag och en kompis gick med, mest för den sociala delen. Och för att träffa killar. Men där lärde jag mig hur föreningsliv fungerar. Jag kunde redan som 15-åring skriva protokoll.

Någon större omsättning på killfronten tycks det dock inte ha blivit. Några år senare träffade Eva-Lotta sin man på en resa med Stena Line, och de har hängt ihop i snart 35 år. Men det började dåligt.

”Frågade om han ville dansa”

– Jag frågade om han ville dansa och fick nej. Men så ställde han sig plötsligt i givakt och jag undrade vad som hände. Det visade sig att hans chef som satt i samma sällskap hade sparkat honom på smalbenet. På den vägen började det.

Till skillnad från Eva-Lotta har hennes make inte varit engagerad i politik eller fack. Han har hela tiden arbetat på samma företag, men Eva-Lotta förstår fortfarande inte vad han sysslar med.

– Han har någon titel på engelska, håller på med någon himla infrastruktur i tredjelinan och ska se till att allt funkar. Han har bett mig att inte försöka förklara för det blir ändå inte rätt.

Tre yrken på önskelistan

Inför gymnasiet hade hon tre yrken på sin önskelista: målare, florist eller restaurangpersonal. Någon teoretisk utbildning var inte aktuell.
– Jag visste inget annat, kände ingen med akademisk skolning. I min släkt fanns bara arbetare.

Eva-Lotta valde restaurangutbildningen och efter en sommar på Vålå­dalens turisthotell hamnade hon på Chalmers restauranger. Men tiden i köket blev kort, bara några år. I stället väntade uppdraget som SSU-ombudsman.

Jag är uppfostrad att alltid göra mitt bästa, har alltid pluggat.

Hon läste dessutom vidare på komvux och kom via högskoleprovet in på universitetets juridikprogram.
– Jag är uppfostrad att alltid göra mitt bästa, har alltid pluggat. Jag frågade mig själv om jag skulle stå där på jobbet till 65 år och landade i att en juridikutbildning låg närmast det jag ville göra.

När utbildningen väl var över var det svårt att hitta jobb. Så det blev a-kassa ett par månader och ett samtal till HRF.

– Jag ringde och sa att nu är jag klar. Vill ni ha mig? Det ville de, om jag tog hand om alla försäkringsärenden.

Blev förbundsordförande 2024

Sedan dess har det gått 22 år, och uppdragen har blivit fler och tyngre. Fram till 2024 var hon förbundsjurist, och är nu alltså förbundets ordförande.

När intervjun görs har kongressen ännu inte hållits, men Eva-Lotta Ramberg är den enda kandidaten. Hon fortsätter därmed i den roll som hon klev in i efter krisen då Hotell- och restaurangfackets högsta företrädare försvann från sina poster.

Man måste tänka på organisationen främst, vilket kan låta högtravande.

– Det har aldrig varit ett mål för mig att sitta i förbundets ledning. När jag blev förbundsjurist kände jag att det var min grej. Jag gillade det. Så det var inte självklart att släppa det. När detta skedde fick jag ställa mig frågan vem som skulle kliva in. Man måste tänka på organisationen främst, vilket kan låta högtravande. Men är det ens själ och hjärta går det inte bara att släppa, utan våga och vara beredd att ta uppdraget.

Men det kanske inte bara var pliktkänsla? Att bli förbunds­ordförande ger ju också möjligheter.
– Ja, men det var en utmaning att se möjligheterna i ett sådant läge. Allt gick väldigt snabbt. Nu kan jag se möjligheter till utveckling på annat sätt, att hitta en vändning.

Och det är därför hon kandiderar för att bli vald ”på riktigt” av kongressen.
– Min tro är att vi kan vara kvar som eget förbund. Jag har svårt att se ett sammangående med någon just nu. I förbundet finns mycket bra kompe­tens och goda krafter.

”Inga mobiler, inga datorer”

Eva-Lotta Ramberg betonar återkommande basarbetet, att rekrytera, organisera och teckna kollektivavtal.

– Vår uppgift är inte svårare än så. Grejen är att det också är det roligaste. Den viktigaste drivkraften är att det känns kul. Och detta arbete kommer ge något roligt tillbaka, säger hon och fortsätter:

– Men det kräver lagarbete, precis som att stå i köket. Det är inget ensamarbete, du måste vara ett lag för att det ska funka.

Hon lyfter gärna fram åren då medlemmarna strömmade in. Då arbetade Eva-Lotta med dåvarande servitrisen Therese Guovelin, som senare skulle bli både förbundsordförande för HRF och förste vice ordförande för LO.

– Vi startade och organiserade de stora uppsökerierna. Först i Stockholm och Göteborg, men sedan hela Sverige. Många timmar på fritiden blev det. Det fanns inga mobiler, inga datorer. Det var ett helt annat hantverk. Ingen av oss hade det egentligen i sig, men vi lärde oss enormt mycket.

Hon berättar hur de samlade in egna medel för att bekosta organiseringen i stället för att söka stöd från förbundet.
– För att klara det behövdes fler aktiva och så byggde vi vidare. Varje ny aktiv värvade i sin tur fler. Det fanns inget annat än mun-till-mun-metoden. Alternativet var lappar på anslagstavlor.

“Omvärlden har förändrats”

Så varför funkar inte detta längre?
– Jag tror att det handlar om tidens anda. Omvärlden förändras, kontaktvägar har digitaliserats. Arbetsplatserna har också förändrats. På min tid fick man en anställning på heltid. I dag är det en mycket mer osäker tillvaro både när det gäller bokningar och anställningar.

Är det inte å andra sidan lätt att skylla på det?
– Det är ju verkligheten. Vi styr inte över teknikens utveckling. Detta är generationer som har vuxit upp på ett annat sätt. Men visst, jag tror fortfarande på fotarbetet, att människor är sociala och att rekrytering behöver interaktionen som uppstår när man möts. Du får inte det i sociala medier.

Medlemssiffrorna går dock alltjämt nedåt. Vad kan få det att vända?
– Det handlar om blåställsarbete. Vara ute, prata med folk och fortsätta utbilda. Sedan är det en rörlig bransch, där vi hela tiden måste fylla på. Inte lägga energi på att älta det, det är som det är. Vi får bara inte ge oss och samtidigt hitta det roliga i det.

Hur mår då det fackliga engage­manget där allt började för Eva-Lotta, på Chalmers restauranger?
– Det vet jag faktiskt inte. Studentkåren la ut verksamheten på entreprenad, men jag tror att de plockat tillbaka den. Jag har inte gjort något besök där, men åker förbi ibland och kan bli lite nostalgisk.

Men om där finns medlemmar att värva för den gamla kallskänkan?
– Jag kanske ska dra en lov in där.

Tre röster om Eva-Lotta Ramberg

”Väldigt kul att jobba ihop med”

Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet:
”Vi arbetade båda på SSU-Göteborg under 90-talet. Hon var redan då en väldigt klok och strategisk person som var väldigt bra på att ta folk och att organisera verksamhet.
Hon är en person man alltid kan lita på till 100 procent. Och som var väldigt kul att jobba ihop med.”

Soffan känner Loppan sedan SSU-tiden

Ann-Sofie Hermansson, tidigare kommunalråd i Göteborg:
”Loppan och jag har känt varandra sedan slutet av 80-talet, då vi var med i samma SSU-klubb.
Hon var inte den mest högljudda rösten, men en trägen kamrat som deltog med stort engagemang. Hon var alltid en generös och vänlig kompis som ställde upp när det behövdes.
Så himla kul att se hur hennes fackliga karriär utvecklats.”

”Varm och omtänksam”

Janne Themelis, Eva-Lottas make:
”Eva-Lotta är en varm och omtänksam person som sätter andra först.
Hon är en hård men rättvis livskamrat. Hon har dessutom gröna fingrar och gillar att odla, främst tomater och chili.