En grupp som drabbats extra hårt av coronapandemin är arbetskraftsinvandrarna. Hotellstädaren Tseegii Byambadorj är en av alla som nu riskerar utvisning – och vårdnaden om sina barn.

Tseegii Byambadorj är en av hotell- och restaurangbranschens arbetskraftsinvandrare som nu riskerar utvisning. Foto: Elis Hoffman

I augusti skulle Tseegii Byambadorj från Mongoliet, som Hotellrevyn skrivit om tidigare, ansöka om permanent uppehållstillstånd i Sverige. Då skulle hon ha varit fyra år hos samma arbetsgivare, och uppfyllde äntligen kraven. Men så kom corona. I mars stängde hotellet hon arbetade på, och nästan all personal varslades om uppsägning.
– Det var en chock. Jag hade inte väntat mig det, säger Tseegii.

För att få stanna i Sverige måste hon hitta ett nytt jobb. Och det snabbt. I början var Tseegii hoppfull. Hon har arbetslivserfarenhet inom flera olika områden, goda vitsord och pratar flera språk flytande. Men hittills har hon kammat noll.
– Jag har sökt över 200 jobb. Men det har inte blivit något. Jag börjar bli väldigt stressad, säger Tseegii.

Det hjälper inte att Migrationsverkets krav på det nya jobbet är många. Det måste vara utannonserat på Arbetsförmedlingen, tillsvidare och tillräckligt hög sysselsättningsgrad. Och även när detta är uppfyllt faller det ofta på att arbetsgivarna tycker att systemet med anställningserbjudande verkar krångligt, säger Tseegii.
– Jag har varit på många anställningsintervjuer som har gått bra. Men när arbetsgivarna förstår att de måste fylla i en blankett om anställningserbjudande så blir det nej. De tycker att det är krångligt, säger Tseegii.

Hon är långt ifrån ensam om sin situation. De senaste åren har Tseegii varit fackligt engagerad, både på sin arbetsplats och i sin HRF-avdelning. Genom sina uppdrag har hon fått kontakt med en stor mängd arbetskraftsinvandrare.
– Det är jättemånga som har blivit av med jobbet. De ringer mig och frågar mig vad de ska göra. Jag försöker hjälpa, men det är svårt att koncentrera sig på att ge rådgivning till andra när jag har samma problem själv.

Tseegii tycker att Migrationsverket borde få möjlighet att ta större hänsyn i en extraordinär situation som denna.
– Det är så många som drabbas. Och bakom dem finns ofta barn och familj, som också drabbas.

Så är det för henne och hennes två barn. Den yngsta, dottern Anujin, är född i Sverige. Men eftersom Tseegii inte har svenskt medborgarskap, så har barnen inte heller det. För att inte återigen behöva slita upp dem ur sitt sammanhang, överväger hon att skriva över vårdnaden på deras pappa.
– Om det är sista utvägen så gör jag det. Barnen vet inget om situationen, de vet bara att jag söker nytt jobb.

Tseegii har nu fått kontakt med en jobbcoach via Trygghetsfonden TSL som ska försöka hjälpa henne. Men Tseegii har tappat hoppet.
– Jag tror inte att det kommer att bli något jobb. Det känns inte så.