Artisten och författaren Annika Norlin älskar att bo på hotell – helst i en sval bunker under jord.
Artisten och författaren Annika Norlin jobbade på ett fik och vandrarhem varje sommar under sina tonår.
– Det har präglat mig ganska mycket. För det första att förstå att för varje syltklick som hamnar på en stol måste någon torka upp den, och för varje skräp på golvet måste någon böja sig och ta upp det, säger hon och fortsätter:
Städa toaletter var ju fruktansvärt.
– Städa toaletter var ju fruktansvärt, inte själva nedsmutsningen så mycket som känslan av att folk inte brydde sig.
Det är rätt skumt att åka på typ festival och ha det med sig. Man tycker att alla ens kollegor beter sig som barn. Plocka upp den där burken, och släng inte ut den där teven genom fönstret.
Hur är du själv som gäst?
– Lycklig. Jag älskar genuint att bo på hotell. Jag blir jätteglad varje gång.
”Åh, det finns en tv, och en dusch…” Exakt samma saker som man har hemma.
Brukar be om att få byta till det kallaste rum hotellet har.
Vad skulle få dig att byta hotellrum?
– Ett hotellrum är ju på vissa sätt en matchning som ska göras mellan gäst och rum.
Jag har lätt att få någon slags adrenalinpåkallad kemisk ångest efter spelningar, och då kan jag inte sova alls om rummen är för varma.
Så om jag får ett varmt rum brukar jag be om att få byta till det kallaste rum hotellet har, nåt som solen inte ligger på, helst en bunker under jord utan fönster.
Svarar du ärligt eller artigt när servispersonalen frågar ”smakade det bra”?
– Ljuger till 100 procent.
