En av Sveriges vassaste pennor, Annette Kullenberg, skriver från och med detta nummer i Svensk Hotellrevy. Läs hennes första krönika här. Det här är min stad. Och jag är hotellgäst. Hulk. Ska jag bo på ett ställe som liknar en anstalt?
Här kommer jag släpande på sex resväskor. Oj. Har flugit från Sydafrika via London. Om ni sett en grön mänska kan ni tänka er.
En snäll taxichaufför kör mig till hotellet. Och det är Stefan som jobbar natt.
Han för mig till det minsta hotellrum jag sett.
Ska vi säga att det är en cell. Jag gapar. Tappar hakan.
Det finns en säng i rummet.
Där lägger jag mig. Med stövlarna på. Som en som återvänt från trettioåriga kriget. Tills att en närstående ringer och säger till:
Du måste ringa och be om ett större rum!
Jag kommer inte fram till badrummet, stönar jag. Men sen ringer jag faktiskt och får tag på Stefan och så får jag ett litet större rum. Det drar från fönstret. Men vad fanken. Det är bara att ta av sig stövlarna.
Har jag begått något brott? Nån gång blir det morgon och då?när jag tar hissen ner och får syn på frukostbuffén.
Brukar ni äta på morgonen? Nähä. Men på hotell. Fattar inte hur det är möjligt att mänskor kan äta så oerhört mycket. Stora tallrikar med allt? leverpastej.
En espresso och en skorpa och så där åtta cigarretter. Och två espresso till. Det räcker.
Man kan ta med en kopp upp på rummet och leta sig fram mellan väskorna. Till sängen.
Det går, men faktum är att säkerheten är så utbredd att jag inte kommer ut från buffén. För jag måste ha ett kort. Så jag kommer till hissen. Till fyran ska jag.
Men tro ej att jag kommer in i min korridor. Nej, in med kortet i en kortfälla så att det knäpper till.
Sen är jag framme vid mitt rum men då kommer jag inte in.
För kortet har tröttnat.
Om ni nyligen såg en vinglig kvinna som på stående fot slurpade i sig espresso och tittade efter nån. Vem som helst.
Jag talar om ett hotell i Stockholm i en så kallad fashionabel stadsdel. Jag klarade inte säkerheten. Inte heller affärsidén: Vi vill ha gäster som ska på teatern och har en enda bag på hjul.
Det här är min stad. Och jag är hotellgäst. Hulk. Ska jag bo på ett ställe som liknar en anstalt?
Börjar släpa ut mina väskor. Och sätter mig i korridoren och gråter.
Då kommer några gubbar och gummor och frågar samfällt: Tror du att det här är nån campingplats?
Hoppas du ska trivas, som Lisa säger. På det nya hotell jag flyttar till.
Hon tycker jag duger.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.