Vid ett smaktest kände två av tre matgäster ingen skillnad på gristarm och bläckfisk.
Okej, korten på bordet, en liten varning i förväg. I den här krönikan kommer ordet »grisanus« att förekomma. I samband med mat. Ärligt talat, inte bara i samband med mat – utan som mat, som exempel på något att äta helt enkelt.
För en mattrend i västvärlden är som bekant att ta till vara hela djuret, från knorr till tryne så att säga. Finkrogar, med kockar som är så unga och tatuerade att de rimligtvis måste betraktas som hippa, ståtar med menyer där både huvud och klövar får ta plats. Och det är ju bra. Varför slänga bort fina råvaror?
Sedan är det en annan sak att det aldrig kasserats mycket på slakterier. Spillbitar hittar in i till exempel varmkorv eller (i fallet grisöron) hundgodis.
Och ibland blir de dessvärre fuskmat. Det utmärkta radioprogrammet »This American life« har avslöjat att mindre nogräknade restauranger kan köpa in »bung« – engelska för svinets ändtarm, japp, grisanus – skiva den, fritera och sälja som calamari. Vid ett smaktest kände två av tre matgäster ingen skillnad på tarm och bläckfisk.
Det fuskas förstås mer vardagligt i svenska livsmedelsbutiker. Kycklingfiléer pumpas upp med vatten, och vi minns alla med fasa när Icas osålda köttfärs fick nya bäst före-datum.
En lyxvara som tryffel är lite extra frestande att förfalska. Vanligast: att sälja den snarlika (men sämre) kinesiska tryffeln som äkta vara.
Olivoljebranschen är ett specialfall, genomkorrumperad som den är. Kul statistik: det säljs tre gånger mer »italiensk« olivolja än vad Italien kan producera.
Kanske är fusket oundvikligt. Vi konsumenter blir alltmer kvalitetsmedvetna och kräsna, läser etiketter och har krav – samtidigt som många av oss i krisens spår får mindre pengar att röra oss med.
Ekvationen går inte ihop. Inte utan lite kreativt branschfusk.
I framtiden väntar ju dessutom urlakade åkrar och utfiskade hav. Hur ska detta tacklas? Låt oss se till det förflutna. I boken »Mat i myt och historia« av Pia Gadd lär vi oss att de gamla romarna älskade »maskerad mat« – fisk kamouflerad som fågel till exempel, eller fläskfilé tillverkad av vetebröd. Överraskningen var ett plus.
Varför inte göra som romarna och bejaka fusket? Vegetarisk biff, till exempel, låter mest sorgligt: man föreställer sig en vattnig, grön puck. Men maskeradbiff? Festligt!
Framtiden tillhör fuskmaten – eller surrogaten, ersättningarna, vad vi nu vill kalla dem. Lika bra att gilla läget. Men se upp med calamarin.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.