Krönika
Artikel från gamla Hotellrevyn.se

Utan benhår i Alperna

Vår nya krönikör Kakan Hermansson om snälla kockar, taskiga tillrop och hur hon slutade prata låtsastyska.

Publicerad 29 januari 2013
inlinebild
Karin ”Kakan” Hermansson. Foto: Irika Sandström

När jag var 21, totalt panik­arbetslös och desperat, hörde en gammal vän av sig och frågade om jag ville följa med till Öster­rike över sommaren och jobba på restaurang. Hennes pappa hade fixat nåt som verkade lovande. Jag hade aldrig tänkt tanken på att jobba i den branschen, inte heller på att närma mig den yrkesgrenen med ett språk som jag mest pratat på låtsas med min bästis i flera år.
Men jag hade liksom inga alternativ, underströk min ömma moder, »för vi kommer ju inte försörja dig«. Hon hade så klart rätt, och med de orden begav jag mig till Zeefeld, för ett äventyr utan dess like.

»Du måste raka dig på benen, och gömma dreadsen«, sa min vän. Motvilligt anpassade jag mig för att servera 600 weissbier om dagen i alptopparna. Då och då kom cheferna in och kommenterade de två svenska flickorna, ibland till oss på engelska men oftast sinsemellan på tyska. Eftersom jag i början mest kunde språket på låtsas gissade jag bara.
De flesta i personalen var otrevliga och dryga. Den som jag tytt mig till mest och som jag verkligen litade på, skrek en dag ut över en fullsatt restaurang: »Karin, du kommer aldrig att få en man så tjock som du är!«
Jag ville gasta tillbaks att jag inte ens blev kär i killar, utan tjejer och att hon skulle ge fan i att kommentera min kropp, men log i stället och blandade till en till spritzer.

I köket slet två underbara människor från Tjeckien för att tjäna pengar till vår chef. Dom var ett par som jobbade där som kockar per säsong. Den enes mamma var också där och städade. Hon såg alltid orolig ut, medan paret var de som öppnade upp sig, skämtade och blev mina vänner, på knagglig engelska och tyska.
Kocken brukade ta in mig i köket och be mig putsa bestick när hen ville ge mig en paus från restaurangen och kunderna. Och gav mig även vackra glasskonstverk med chokladsås.

En dag kom tre poliser och hämtade den ena kockens mamma, hon som städade. Hon jobbade tydligen där olagligt och utvisades. Kockarna var ledsna, men inte förvånade. Heller inte förmögna att ändra ­något. Våra chefer sa ingenting, de verkade inte ­speciellt påverkade.
Min sista dag gjorde kockarna en jättestor glass­bakelse med tomtebloss till mig och vi skrattade i smyg inne i köket. Vi kramades hejdå och sågs aldrig mer.
Men jag slutade prata tyska på låtsas och började prata på riktigt, med en tjusig tjeckisk accent.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.

Fråga om jobbet.
99
Vanliga frågor besvarade om allt från arbetslöshet till matavdrag.

@hotellrevyn

Vi finns där du finns
Fråga om jobbet.
99
Vanliga frågor besvarade om allt från arbetslöshet till matavdrag.

Nyheter från Hotell- och restaurangbranschen.

Varje vecka, direkt i din inbox. Hotellrevyns nyhetsbrev.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här